DONATIONSJORD höjd monumentalitet. Bland honom närstående konstnärer var Michelozzo en tid hans medhjälpare; en annan var Verrocchio. Först med Michelangelo uppträdde en med D. fullt jämbördig bildande konstnär, och även han utgår från dennes konst. — Litt.: W. Bode, »Denk-mäler der Renaissance-Sculptur Toscanas» (1901—05), »Florentiner Bildhauer der Renais-sance» (4 Aufl. 1921); monografier av A. G. Meyer (1903, 3 Aufl. 1926), G. Bertaux (1910), P. Schubring (1907, 2 Aufl. 1922) och O. Wulff (1922). E. W. Dona'ter (lat. dona'ti, dona'tæ, skänkta [åt Gud], av dona're, giva) kallades under medeltiden lekmän (män och kvinnor), som utan att ingå som munkar el. nunnor dock bodde i kloster och åt dessa gåvo sin egendom. Jfr D o n a t. S. N. Dona'ti, C e s a r e, italiensk förf. (1826— 1913). D., som var ämbetsman och tidskrifts-red., var även flitig förf, av noveller och romaner, bland vilka märkas den nätta novellen »Per un gomitolo» (»Ett nystan», 1856), novellsamlingarna »Foglie secche» (»Torra blad», 1884), »Storie bizzarre» (1888) samt romanen »Rivoluzione in miniatura» (1876). J. V. Dona'ti, Giovanni Battista, italiensk astronom (1826—73), prof, i astronomi i Florens 1852, direktör för observatoriet där 1868, upptäckte den glänsande kometen VI av år 1858 (se Donatis komet) och utvecklade spektralanalysens användning inom astronomien. Ch. Dona'tio Constanti'ni (lat., Konstantins gåva), kejsar Konstantins påstådda förläning av kyrklig överhöghet över hela kristenheten, en mängd gods jämte världslig suveränitet till biskop Silvester i Rom som tack för att denne skulle ha botat honom. Humanisten Lorenzo Valla m. fl. uppvisade i en skrift om D. C. 1440, att den vilade på en förfalskning, och lämnade därmed ett vapen åt den kommande religiösa brytningen med Rom. Förfalskningen har troligtvis tillkommit på påven Stefan II :s tid (752—757). Innocentius IV (1243—54) tolkade D. C. så, att Konstantin fått sin makt av Silvester, en gåva som påvedömet kunde återkalla. Urkunden ingår i de s. k. P s e u d o i s i-doriska dekretalerna (se d. o.), texten återges bl. a. i C. Mirbt, »Quellen zur Ge-schichte des Papstthums» (3 Aufl. 1911). S-r. Donation [-Jo'n] (lat. dona'tio‘, jfr Donera), skänk, gåva; i sht mera betydande och avsedd för allmännyttigt ändamål. Donatio'nsgods, i ö. Finland belägna hemman, urspr. av krononatur, vilka av ryska re-genter på 1700-talet förlänats åt enskilda, främst furstliga familjen Mensjikov. Sedan — 617 — ifrågavarande landsdel (Viborgs län m. m.) 1811 införlivats med övriga Finland, förordnades genom kejserligt manifest 1826, att d. skulle äga frälsenatur och donationsägarna ha rätt bestämma om åbornas avgälder, jordens hävd m. m. Äborna förlorade därmed sin tidigare ärftliga besittningsrätt, och manifestet väckte stark ovilja i landet. Enl. beslut å lantdagarna 1863 och 1867 inlöste finska statsverket under de närmaste åren till 1890 d. om tillhopa över 1 mill. har för mera än 17 mill. fmk och försålde sedan jorden till åborna genom skatteköp. E. K. Donatio'nsjord, Städernas, fastigheter, som sv. staten, på olika villkor i de enskilda fallen, överlämnat åt städerna i riket. De flesta städer i Sverige förde länge en tynande tillvaro, men stadsmannanäringarna ansågos av de ledande äga stor vikt för staten och uppmuntrades av Vasakonungarna under 1500- och 1600-talen ej blott genom grundande av nya städer å kronojord utan även genom tilldelande åt äldre städer av betydande jordområden el. lägenheter, krono-, stundom tvångsvis tillbytta frälse- el. skattehemman. Borgerska-pet i småstäderna livnärde sig i äldre tid till ej ringa del av jordbruk bl. a. å d. Man kan urskilja 3 typer d. alltefter därvid fästade villkor: 1) donationer till fullständig allodialrätt (se d. o.), 2) donationer »till evärdelig ägo» men utan angiven rätt för staden att avhända sig d., 3) donationer med endast ständig nyttjanderätt till den förlänta jorden och med Kronan förbehållen äganderätt. Ung. 80 % av d. var av sistnämnda slag. Åtskillig d. styckades i tomter för bebyggelse el. avyttrades till enskilda, varefter den gick i arv el. köp som annan jord i stad, och fastebrev el. inteckning meddelades därå, så att enskilda med tiden vunno hävd å äganderätt därtill. Ehuru städerna alltså endast i undantagsfall erhållit rätt att avhända sig d., kom alltsedan 1700-talet i många städer betydande delar av d. i enskild ägo; man har beräknat o. 20,000 har av i allt o. 61,000 har. Under slutet av 1800-talet fördes med växlande utgång ett flertal rättegångar om återvinning åt städer av d. Sedan Kammarkollegium 1897 avgivit ett digert utlåtande ang. d., förklarade K. m:t 1899, att den inom stadsplanen belägna d. vunne användning enl. sitt ändamål, om den med full äganderätt överlätes åt enskilda, och att framställningar om tillstånd till försäljning av dylik el., i tveksamma fall om d. innehades med ägande- el. nyttjanderätt, till medgivande, att ägaren ii finge åtnjuta full äganderätt, kunde påräkna K. m:ts bifall, men att tillstånd till försäljning av utom stadsplanen belägen d. — 618 —