DOPPLER mera stundom i en särskild, med skrank el. gallerverk avstängd plats i kyrkan. Numera återvänder man gärna till den monumentala typen från den äldre medeltiden. — Litt.: F. Bond, »Fonts and font covers» (1908); arbeten av J. Roosval om Gotlands d.; L. Tynell, »Skånes medeltida d.» (1913—21); E. Fischer, »Västergötlands romanska stenkonst» (1918); R. Blomquist, »Studier i Smålands romanska stenkonst» (1929). E. W. Doping [dåu'p-] (eng.), sportv., förtärandet av alkohol el. användandet av andra stimulerande medel omedelbart före en tävling i syfte att momentant höja prestationsförmågan; förbjudet vid tävlingar. D. användes även för att höja en hästs prestationsförmåga; ej tillåtet vid offentliga kapplöpningar. O. K-gh. Dopkanna, se Dopfunt. Dopkyrka, dopkapell, en för dopceremonien uppförd kyrklig byggnad. D. före-kommo vid biskopssäten redan under gammal-kristen tid och hade vanl. en central grundplan (se Byggnadskonst och B a p t i s-t e r i u m). E. W. Doppardagen, vardaglig el. skämtsam beteckning för julafton, då man »doppar i grytan»; oftast i uttrycket dagen el. dan före d., som i barnspråk utvecklats till en »ramsa»: »dan för dan för dan (o. s. v.) för d.». Doppelzentner, metrol., se C e n t n e r. Do'ppia, namn på guldmynt i Italien = 1 dubbel dukat, zecchino, scudo el. escudo (se d. o.). D. hade i de olika italienska staterna mycket skiftande värde. N. L. Ii. Doppie'tta, guldmynt slaget i konungariket Sardinien i slutet av 1700-talet med en finvikt av 2,85ö gr. och = Vs carlino = 5 savojardiska lire. N. L. R. Doppingar, fam. Podici'pidæ av ordn. 1 o m-fåglar (se d. o.), kännetecknas av långsträckt, plattryckt el. valsformad kropp, korta, smala och spetsiga vingar samt långt bakåt sittande fötter. Tarserna äro hoptryckta från sidorna, tårna kantade av breda, styva hud-flikar. Halsen är lång, huvudet litet och näbben rak, spetsig. Fjäderdräkten är tät och mjuk, på undersidan med atlasglans, varför skinnet användes ss. pälsverk. Könen äro till färgen lika, och ungarna, som de första dagarna bäras på hannens rygg, äro brunaktiga med ljusare längsband. D. äro utpräglade vattenfåglar, som dyka och simma väl. Flykten är trots de korta vingarna snabb och uthållig. D. uppehålla sig helst vid insjöar och smärre, stillastående vatten och bygga här sitt stora, flytande bo av färska vattenväxter, som de uppsamla från bottnen och förankra vid några vasstrån. De 3—5 äggen äro vita men bli efter någon tids Skäggdopping, Podiceps cristatus. ruvning brunaktiga, emedan d., när de lämna boet, övertäcka detta med färska och multnade växtdelar. Födan utgöres av småfisk, grodlar-ver och vatteninsekter. Fam. omfattar 25 över hela världen utbredda arter; i Sverige finnas 5, alla tillhörande släktet Po'di-ceps. Vanligast och tillika störst är skäggdoppingen (P. crista'tus), som i vårdräkt är ovan svartgrå med vita armpennor, huvudet svart med tvådelad nacktofs, på sidorna vitt med en krage av förlängda rödbruna fjädrar, halsen och undersidan vita, sidorna rödbruna; längd 47—59 cm.; i Sverige allmän upp till Gästrikland. Gråhake-doppingen (P. gri-sege'na) är på huvudets ovansida svart med sidor och strupe grå; längd 45—51 cm.; häckar sparsamt från Skåne upp till Piteåtrakten. Svarthakedoppingen (P. auri'tus) har huvudet svart och ett band av förlängda gulbruna fjädrar från näbben genom ögat till nacken; längd 34—37 cm.; har en nordlig utbredning och häckar i Sverige endast på ett fåtal ställen. Svart-halsade doppingen (P. nigrico'llis) liknar föregående men är något mindre och har anträffats häckande endast i Skåne. S m å-doppingen (P. ni'gricans), som är den minsta arten, förekommer också sparsamt på ett fåtal lokaler i s. Sverige.—D. äro med undantag av skäggdoppingen fridlysta mars-aug.H.B-n. Do'ppio movime'n-to (ital.), mus., tempobeteckning: dubbelt så fort. Do'ppio val o're (eg. »dubbla värdet»), dubbelt så långsamt. Doppler, Christian, österrikisk fysiker och matematiker (1803—53), prof, i Prag 1835, i Wien 1848, har utfört talrika arbeten, till Uppslagsbok. VII. 21 — 641 — — 642 —