DORIGNY ej blott i sin dialekt utan även i sina politiska inrättningar, sin musik och poesi, sin arkitektur o. s. v. Mest utpräglade voro de doriska särdragen i Lakonien och dess huvudstad Sparta (se d. o.), där d:s robusta och kärva läggning bäst visade sig i deras seder, uppfostran, militärväsen och aristokratisk-oligarkiska styrelseskick. Kanske har man att i motsatsen mellan de doriska och de joniska stammarnas väsen se en av drivkrafterna till den grekiska kulturens utveckling. — Litt.: K. O. Müller, >Geschichte hellenischer Stämme», 2—3 (1844); Martin P:n Nilsson i »Norstedts världshistoria», 2 (1928). N. V. Dorestad, numera Wijk-bij-Duurstede, i prov. Utrecht, Nederländerna, s. ö. om Ut-recht vid Neder-Rijn (Nedre Rhen); 3,325 inv. (1925). Känt redan på 600-taIet ss. en frisisk handelsplats och gränsfästning, blev D. under årtiondena o. 800 ett handelscentrum av rang, varifrån tyskt vin, nederländska tyger och orientaliska produkter spriddes över n. Europa. För Norden var D. av särsk. stor betydelse. Dit kommo nordiska köpmän för köpslagan med engelsmännen, tyskar och friser; därifrån utgick den handelsväg till Norden, utmed vilken — utom olika varor — en högre kultur och väl även den äldsta kristendomen banade sig väg. De äldsta mynt i Norden, som förekomma efter de östromerska so'lidi (se S o-lidus), äro präglade i D. (s. k. D.-mynt); det är dessa, som tjänstgjort ss. förebilder för de äldsta nordiska mynten (jfr B i r k a-mynt). På gr. av sin betydelse ss. handelsort och sin rikedom, varom dock eftervärlden gjort sig överdrivna föreställningar — det talas om 55 kyrkor —, blev D. ett gärna sökt mål för vikingatågen. Under 800-talet t. ex. plundrat 4 år å rad, återvann D. efter härjningarna icke sin forna ställning och nedsjönk slutl. i obetydlighet. Handeln sökte sig till nya orter. — Utgrävningar i D. ha lämnat rikhaltiga fynd och bl. a. ådagalagt, att staden under sin makts dagar varit befäst. B. Dorgelès [dårzalä's], Roland, fransk förf, (f. 1886). D:s’ tidigaste krigsbok »Les croix de bois» (1919) är ett av de första försöken att i konstnärlig form med frän och naken realism skildra världskriget och jämställes ofta med »Le feu» av Barbusse. Hans senare böcker med krigsmotiv, »Saint Magloire» (1922) och »Le réveil des morts» (1923), äro däremot skrivna i mer deklamatorisk och traditionell anda. Bland D:s’ övriga arbeten märkas den romantiserade reseskildringen »Voyage» (1929; sv. övers. »Resa* s. å.). A. L-dt. Dorgon, manchuprins, var ss. förmyndare för Fulin, Kinas förste kejsare av manchu- dynastien (1644—61), den verklige ledaren av manchuernas erövring av Kina. D. var en begåvad statsman och uppdrog riktlinjerna för organiserandet av manchuväldet i Kina; det var huvudsaki. hans förtänst, att det erövrade landet och erövrarna så snabbt och utan slitningar anpassade sig efter varandra och att manchuerna hastigt kinesiserades. B.K. Doria [då'ria], genuesisk adelssläkt, vars mest berömde medl. var nedannämnde D. 1). Om släktens palats i Genua och Rom se d. o. 1) Andrea D., krigare och politiker (1468—1560). Efter att med sitt svärd ha tjänat olika italienska furstar, trädde D. 1522 i fransk tjänst ss. amiral och förhjälpte fransmännen till herraväldet i Genua. Då han ansåg sig sviken av Frans I, som lovat hans fö delsestad en fri ställning, gick D. 1528 över till kejsar Karl V, befriade Genua från fransmännen och återställde republiken där under kejsarens beskydd. Han intog en mycket inflytelserik ställning ss. censor på livstid och fick av sina landsmän hederstiteln libera'tor pa'triæ. 1535 ledde han kejsarens expedition mot Tunis och deltog 1541 i hans misslyckade tåg mot Algeriet, varvid det var D:s förtjänst, att expeditionen undgick total undergång. — Litt.: E. Petit, »André D.» (1887). H.Bg. Dori'derna, grek, myt., se Doris. Dorier, se D o r e r. Dorigny [dårini'], fransk målar- och koppar-stickarfamilj. 1) Michel D. (1617—65), elev och svärson till Simon Vouet, vars stil han följer i sina plafonder och dekorationer i slottet i Vincen-nes. Som kopparstickare reproducerade han Vouets och andras målningar i en originell teknik med kraftiga linjer och stora vita ytor i dräkter och bakgrund. G. V. 2) Louis D., den föregåendes son (1654— 1742), var tidigt elev av Charles Lebrun men reste 1673 till Italien, där han med undantag av ett par resor till Wien och Paris vistades till sin död, huvudsaki. i Venedig och Verona. I Wien utförde D. på uppdrag av prins Eugen av Savoyen fresker i dennes vinterpalats. Ett tiotal italienska städer äga i kyrkor och palats skickligt utförda fresker av D. Som kopparstickare var D. mindre betydande. G. V. — 649 — — 650 —