DOUGLAS han med framgång befälet i Livland och Kurland. Den gängse uppgiften, att han varit riksråd, är felaktig. P. S. 2) Gustaf Otto D., den föregåendes sonson, greve, sv., därefter rysk militär (1687— 1771). D. var en tid i fransk tjänst men återvände 1703 till Sverige och blev, efter att vid Dalreg. ha avancerat till kapten, 1708 livdrabant. Fången i Ukraina 1709, fördes han till Vologda men gick i rysk tjänst och blev 1717 generalguvernör i Finland. Han förvärvade här ett sällsynt dåligt rykte för grymhet och våldsamhet; detta synes vara välförtjänt, även om han naturligtvis i många fall blott var verkställare av den ryska regeringens order. Hans våldsamma och brutala lynne gav sig luft i rena våldsdåd, även mot jämställda. 1725 blev D. rysk generalmajor, 1729 generallöjtnant, 1738 general och guvernör i Reval, erhöll 1744 avsked. P. S. 3) Ludvig Wilhelm August, greve, ämbetsman, politiker (1849—1916). D. var f. i Zürich, på mödernet befryndad (jfr ovan) med drottning Victoria av Sverige. Efter skolgång i Karlsruhe student i Heidelberg 1870, överflyttade D. s. å. till Uppsala och 1873 till Lund, 1874 kansliexamen. Han ägnade sig hädanefter huvudsaki. åt skötseln av sitt gods Stjärnorp i Östergöt land, åt kommunal verksamhet i hemorten samt åt hovtjänst. Sin politiska bana kan han sägas ha börjat 1889 med en broschyr i försvarsfrågan, »Hur vi förlorade Norrland», vilken väckte stort uppseende och utgick i flera uppl. På ett framsynt och skickligt sätt påyrkas häri ej blott en snar och målmedveten försvarsreform utan ock en närmare politisk förbindelse med Tyskland. D. invaldes 1890 i F. k., bland vars konservativa majoritet han snart intog en bemärkt plats. Efter 1893 landshövding i Uppsala, kom han i närmare beröring med den av O. Alin (se denne) företrädda, strängt nationella riktningen i unionsfrågan och stärktes därigenom än mer i sin uppfattning om nödvändigheten av en fast sv. politik. Förhållandet till Norge hade med 1890-talets början mycket försämrats. Regeringen och riksdagen förmåddes emellertid 1895 att manifestera ökad fasthet; 1895 utnämndes D. till utrikesminister, vilket var ett tecken till att de sv. eftergifternas tid skulle vara förbi. Norr männen gåvo också för denna gång vika, för-soningsministären Hagerup bildades, och den 3:e unionskommittén tillsattes med uppgift att utarbeta förslag till fullst. revision av unions-fördragen. Emellertid föranledde den s. k. flaggfrågan 1898—99 (d. v. s. kravet på en »ren* norsk flagga) en återgång till det sämre i unionsförhållandet. D. vägrade medverka till flagglagens notificering, vilken konungen redan lovat sitt norska statsråd. Statsminister Boström förmåddes genom kraftiga påtryckningar från konungafamiljens sida att påtaga sig ansvaret för att så skedde, och D. fick falla (1899). Vid 1901 års riksdag verkade D. ivrigt för den då genomförda härordningen. Därvid sökte han vinna Liberala samlingspartiet för försvarsreformen genom att utlova stöd från F. k. för en rösträttsreform, och det var ej hans fel, att kombinationen misslyckades. Trots sin konservativa uppfattning var D. en man, som visade full förståelse för värdet av en vidsynt social reformpolitik. I denna anda verkade han som ordf, i Norrlandskommittén (1901—04) och vid 1906 års riksdag, då på grundval av kommitténs förslag flera positiva beslut i Norrlandsfrågorna kommo till stånd. 1901—12 landshövding i Östergötlands län, blev han 1911 riksmarskalk. Han tillhörde F. k. 1890—1901 samt 1906—11. Även efter sin avgång ur riksdagen spelade D. otvivelaktigt en viss politisk roll. Den mot Staaffska regeringens politik reagerande försvarsrörelsen 1911—14 hade i honom en bestämd anhängare, betydelsefull genom hans föregående och hans plats i monarkens närhet, och den »aktivism», åt vilken redan hans förstlingsarbete kan sägas ha givit ett pregnant uttryck, gjorde honom till en bemärkt gynnare av den tyskvänliga aktivism (se d. o.), som under världskrigets andra år gjorde sig gällande i vårt land. E. Ths. 4) Wilhelm A r c h i b a 1 d D., den föregåendes son, greve, militär (f. 19lt 1883), underlöjtnant i Livreg:s dragoner 1901, löjtnant vid Generalstaben 1913. Då finska frihetskriget utbröt 1918, gick D. i finsk tjänst, där han tjänstgjorde vid högkvarterets operationsavd. och ss. chef för avd. under Tammerfors-operationen i mars och april s. å. samt befordrades till överstelöjtnant. D. återinträdde i sv. tjänst ss. ryttmästare vid Livregis dragoner s. å., blev adjutant hos H. m:t konungen 1920, major vid Generalstaben 1924, överstelöjtnant vid Livreg. till häst 1928, överste och chef för Norrlands dragoner 1930. D. har medarbetat i »Finlands frihetskrig skildrat av deltagare» (8 bd, 1921—28) samt utg. »Operationerna kring Tammerfors» (1925) och »Kriget i Finland 1918» (1928). E. Bz. — 677 — — 678 —