DOUGLAS Douglas [dB'glas], gammal skotsk ätt med besittningar i gränstrakterna till England och med stamgodset D. castle i grevskapet Lanark. Namnet tör komma av gaeliska dubh glas (svart vatten). Man skiljer mellan 2 huvudlinjer inom ätten, näml, de »svarta» D., som utdogo 1488 och till vilka nedanstående D. 1)—3) hörde, samt de »röda» D. el. linjen An-gus, av vilka den siste avled ss. hertig av D. 1761; till dessa hörde D. 4)—7). Titeln earl of D. föres numera av en kvinnlig sidolinje; inom en annan gren av ätten för huvudmannen titeln markis of Queensberry. — Litt.: H. Maxwell, »A history of the house of D.» (2 bd, 1902). H. Bg. 1) James D. (d. 1330), av engelsmännen, bland vilka han var mycket fruktad för sin tapperhet, kallad »svarta D.», var en av Robert Bruces (se denne) trognaste anhängare. Han föll mot morerna i Spanien, då han på Bruces begäran skulle föra dennes hjärta till Palestina. H. Bg. 2) Archibald D. (d. 1424), var g. m. en dotter till Robert III av Skottland och trol. medskyldig i mordet på dennes son David 1402. 1423 förde han i Karl VII:s av Frankrike tjänst en skotsk hjälptrupp i dennes krig mot engelsmännen och upphöjdes till belöning för sina tjänster till hertig av Touraine. Han föll mot engelsmännen i slaget vid Verneuil. H. Bg. 3) Archibald D. (d. 1439), blev 1438 re-gent i Skottland under Jakob II :s omyndighet. Hans båda söner föllo 1440 offer för de andra skotska stormännens avund, beskyllda för hög-förräderi; de väldiga familjegodsen splittrades därefter inom ätten, som därigenom aldrig mer kunde uppträda med den samlade makt, den förut ägt. H. Bg. 4) Archibald D. (d. 1514), blev 1488 förmyndare för Jakob IV och var 1493—98 hans kansler. Vid flera tillfällen sökte han skaffa de engelska konungarna Edvard IV och Henrik VII den skotska kronan, men hans intrigspel ledde ej till något resultat. H. Bg. 5) G a vin D., skald och biskop (1474— 1522), tillhörde som diktare fullständigt medeltiden och var anhängare av den allegoriska skolan och efterföljare till Chaucer. Fyra för språkforskningen och litteraturen lika betydelsefulla dikter av hans hand äro bevarade: »The palice of honour (1553), »King Hart» och »Conscience» (båda tr. i Pinkertons »An-cient Scottish poems», 1786), vidare en övers, av Vergilius’ Aeneid (1553), omfattande den 13 :e boken av Maphæus Vegius. Varje bok in-ledes med en prolog. — Litt.: J. Small, »Life of D.» (i »Works of G. D.», 4 bd, 1874). E. L. B. 6) Archibald D. (d. 1557), var g. m. Ja- kob IV:s änka, Margaret Tudor. Under Jakob V:s minderårighet var han en tid regent men fördrevs 1515. 1529—42 vistades han i landsflykt i England men återvände efter Jakob V:s död 1543 till Skottland, där han spelade en betydande politisk roll under ständigt intrigspel med engelsmännen. H. Bg. 7) James D. (1520—84), efter sin svärfader Earl of Morton (se d. o.). Douglas [dB'glas], Stephen Arnold, nordamerikansk politiker (1813—61). F. i Ver-mont, blev D. 1834 advokat i Illinois, där han omedelbart kom att spela en framskjuten roll inom det demokratiska partiet och gjorde en snabb politisk karriär. 1843 —47 medl. av representanternas hus, från 1847 medl. av senaten, framträdde D. — en god debattör och skicklig taktiker — ss. målsman för västerns intressen och ivrig anhängare av en expansiv utrikespolitik. Såväl Texas’ införlivande med unionen som erövringen av områden från Mexiko hade i D. en förespråkare; på samma sätt intog han den nationalistiska ytterlighetslinjen i Oregon-frågan (se d. o.). I 1850 års strid var han jämte H. Clay en av de ivrigaste befordrarna av kompromissen i slavfrågan. Dock blev det D., som inom kort kom att uppriva den — visserligen väpnade — fred, som slöts 1850. Icke i direkt motsättning till kompromissen av detta år men väl till tidigare kompromisser i slav-frågan stodo näml, de förslag, som D. i samband med en järnvägsfråga väckte genom den s. k. Kansas—Nebraska-billen, vilken genom demokraternas understöd blev lag 1854. En våldsam agitation följde, som skakade hela unionen. D. blev genom Kansas—Nebraska-billen väl populär i sydstaterna men impopulär i norden och i sin egen stat, där 1856 sena-torsval stod för dörren och A. Lincoln uppträdde som hans motkandidat. D. måste retirera genom att i vissa spörsmål, sammanhängande med Kansas—Nebraska-frågan (se d. o.), bekämpa slavstaternas politik. Han blev till följd härav återvald till senaten, gick vidare på den inslagna vägen men miste helt söderns sympatier. När han 1860 lanserades som presidentkandidat, vägrade sydstaterna att följa honom och uppställde J. C. Breckinridge ss. egen kandidat. Ett förslag att jämte denne träda tillbaka för en ny kandidat avvisades av — 679 — — 680 —