DOYLE ska stambanan Oslo—Trondheim, genomskär Dovrefjell mellan Gudbrandsdalen och Opdal. D. byggdes 1910—21 och öppnades 17/o sistn. år. Banan är 158 km. lång, enkelspårig med normal spårvidd (1,435 m.), maximistigning 18 %o, minsta kurvradie 300 m., och genomlöper 23 tunnlar, varav den vid Hestekrubben är 1,440 m. lång. Den högst belägna stationen är Hjer-kinn (4,017 m.). Byggnadskostnaden 47,2 mill. kr. Vid banan ligga högfjällshotellen Fokstua, Hjerkinn, Kongsvall och Drivstua. Norges högsta fjäll utanför Jotunheimen, Snöhetta, kan bestigas från Hjerkinn. E. R. S. Dowsongas [dåu'san-], ett slags gas, som framställes i särskilda gasgeneratorer (se d. o.) under tillförsel av relativt stora mängder vattenånga. I genomsnitt har d. följande sammansättning: 20—25 % koloxid, c:a 15 % väte, 1—3 % metan, c:a 6 % kolsyra och c:a 55 % kväve. Dess värmevärde är c:a 1,300 kg.-kalo-rier pr kbm. D. nyttjas huvudsaki. som bränsle i gasmotorer. I. S. Do X, se Dornierverken. DoxograTer (till grek, doxa, åsikt, och gra'-fein, skriva), grekiska lärde, som översiktligt efter problemen ordnade och sammanställde filosofernas olika åsikter. — Litt.: H. Diels, »Doxographi græci» (1879, 2 ed. 1929). [A. N.] Doxologi' (grek. doxologi'a, lat. -lo'gia, lovtal, till doxa, åsikt, anseende, ära, och logos, tal), en i särskilda liturgiska formler fastställd lovprisning av treenigheten el. en av personerna i densamma. I N. T. finnas flera lov-prisningar riktade till Gud och Kristus (Rom. 11:36, Gal. 1:5, Joh. Upp. 5:13 m. fl.), vilka sedan vidare utformades, i det att den gamla kristna kyrkan efter judisk förebild upptog seden att avsluta gudstjänstens böner och även predikan med en d. Till »Fader vår» lades tidigt en d. »Ty riket är Ditt» o. s. v., hämtad från 1 Krön. 29:11 (se Fader vår). Doxolo-gia maior och minor, se G 1 o r i a. S. N. Doyen [i sv.: dåajä'i), i fra.: dpajå'] (fra., domprost, dekan, den äldste i sin kår, av lat. deca'nus), se Diplomat. Doyen [dpajä'], Eugène Louis, fransk kirurg (1859—1916), innehade privat klinik i Paris. D. är mest känd för sina konstruktioner av talrika kirurgiska instrument, ss. t. ex. elektrisk fräs vid trepanation på skallen. D. utgav sig ha funnit kräftbacillen och att ha uppfunnit ett serum mot kräfta. Han sysslade gärna med sensationella upptäckter och operationer, men hans resultat ha ej alltid stått sig för vetenskaplig kritik. P. M. S. Doyle [dåil], Sir Francis Hastings Charles, engelsk skald (1810—88), prof, i diktkonst Dovrebanan vid Drivdalen. i Oxford 1867—77. Bland hans medryckande arbeten märkas »The loss of the Birkenhead» och »The private of the buffs». 1869 utgav han »Lectures on poetry». E. L. R. Doyle [dåil], Sir Arthur Conan, engelsk förf. (1859—1930), en av sin tids populäraste inom förströelselitteraturen. Han bör jade som läkare men försökte sig tidigt som skribent och vann snart en bländande framgång med sina detektivhistorier: »A study in scarlet» (1887), »The sign ot four» (1889), »The ad-ventures of Sherlock Holmes» (1891), »The hound of the Basker- villes» (1902) och åtskilliga andra. Hans mästerdetektiv, Sherlock Holmes, blev upphovet till oräkneliga efterföljare, och hela den nu blomstrande litterära detektivgenren återgår på D. Hans produktion är i övrigt stor och av växlande art och värde; bl. a. har han skrivit en del krigshistoriska verk, ett om »The great Boer war» (1901), som förskaffade honom k nig ht-titeln, och flera om världskriget (»The British campaign in France and Flanders», 1916 ff.); dessutom historiska romaner av god kvalitet: »The white company» (1890) och »Sir Nigel* (1906), med medeltidsämne, det förra hans bästa verk, »Rodney Stone» (1896), med livliga bilder från livet i England på prins-regentens tid, samt berättelsesamlingarna »The exploits of brigadier Gerard» (1896) och »The adventures of Gerard» (1903) från Napoleons-krigen. Sina senare år ägnade han mest åt propaganda för spiritismen, av vilken han blivit en övertygad anhängare. En uppl. av D:s skrifter, vilka till större delen finnas i sv. — 693 — — 694 —