DRAKE tid (efter Konstantin) och begagnades också av skyter, parther och inder samt sedan t. o. m. av den påvliga sviten; över draken sitter ett kors; ännu i Bayeux-tapeten (se d. o.) uppträder en dracona'rius. D. upptogs också på hjälmar, sköldar och stridsvagnar. I den äldsta kristna konsten var d. liksom andra fabeldjur undanträngd som dekoration; alltjämt är den dock det förkroppsligade onda, på vilket (enl. Psalt. 36) Kristus trampar och mot vilket (enl. Joh. Upp. 12:7) Mikael strider. Mot det första kristna årtusendets slut börja d.-framställningar bli allt talrikare och även användas dekorativt, särsk. i lombardisk och irisk konst. Germanerna upp-togo med förkärlek d. (jfr Sigurdsagan), även om ormen är äldre både som symbol och bild. Under 1000-talet börjar d. också framträda i den nordiska konsten med vingar och fötter, så på en och annan runsten (runstens-slingan är annars vanl. en ormslinga, oegentligt kallad drakslinga). De djurhuvud, som pryda tak och möbler under vikingatiden och senare, få ofta drakform: drakhuvudet visar en gapande rovdjursmun, med utsträckt tunga, kamm och man; som takprydnad (väderflöjel) bibehöll sig detta d.-huvud länge. Drak-figuren blir alltmera vanlig och typisk för den romanska konsten. D. framställes f. ö. med framben, stundom också bakben och klor, fjällklädd kropp, utstående ögon och lång svans; i målning, t. ex. i de illuminerade handskrifterna, är d. eldsprutande och har stundom i svansen en glänsande blomma el. ädelsten samt kommer flygande som en meteor (jfr P e r e-d u r s a g a n och B e o w u 1 f). Som ornament återkommer d. under hela medeltiden; gestalten är smidig och lätt användbar. I Västerlandet har d. från det första kristna årtusendets slut fått sin förnämsta utbildning. I många här förekommande legender blir d. starkt framträdande, särsk. må nämnas, jämte »Mikael och draken», Georgslegenden; en av de ståtligaste drakar, som konsten frambragt, är den til Bernt Notkes Göransgrupp (i Stockholms Storkyrka) hörande. Vid portaler och annorstädes i kyrkan framträder d. länge som vaktande och avskräckande. Under den senare medeltiden blir d.-gestalten elegant och dekorativ. Under renässansen tränges den tillbaka men uppträder dock ofta i den folkliga konsten, särsk. i träsnitt och kopparstick, stundom, ss. hos Dürer, i praktfull utformning. I folktron lever den också kvar; som »boddrake» — ett sannolikt från medeltiden stammande skyddsinventarium — har den förekommit här och där i Sverige ännu under 1800-talets senare del. I den nyare konsten har d. stundom upptagits med framgång för dekorativa uppgifter. — Litt.: W. Bölsche, »Drachen» (1929); G. Virdestam, »Boddrakar» (i »Folkminnen och folktankar», 12, 1925). E. W. I Kina är d. en urgammal symbol och spelar en betydande roll i folktro och konst m. m. I forntidens Kina var den en fruktbarhetssymbol, förknippad med regn och åska, och även en fruktsamhetssymbol. Den har därigenom kommit att spela en viktig roll i den religiösa kulten, är dekorativt motiv på forntida bronser i de åt förfädernas andar ägnade templen och i senare tid i de taoistiska templen. Redan tidigt blev den ett kejserligt emblem (»draktronen» m. m.). Från Tang-tiden nedåt har d. varit ett utomordentligt omtyckt motiv för målare och skulptörer. Den kejserliga d. framställes alltid femkload, andra d. fyrkloade. På en lång, slingrande kropp, liknande en fjäl-lig orm, sitta fyra fötter, huvudet liknar en kamels men är ofta hornprytt. Verkligt skräckinjagande d.-figurer höra till Kinas främsta målares yppersta alster. D.-skulpturer i jade äro omtyckta, och d. pryda allehanda geråd och prydnadssaker. — En av årets stora festdagar i Kina är drakbåtfesten (5:e dagen i 5:e månaden), då regattor hållas med ända till 100 fot långa, mycket smala båtar, utstyrda till d., som paddlas fram under musik av trummor och gong-gonger. — Med Kinas kultur ha d.-föreställningar och d.-dekorationer överförts även till Japan. B. K. D., tänkt som vingat, fjälligt fyrfotadjur el. som ofantlig orm, spelar en stor roll i sagor och sägner. I folksagan är han det fruktansvärda, ofta månghövdade vidunder, som hjälten måste döda. I den vanligaste drak-dödarsagan, som är gemensamt indoeuropeisk, härstammande från neolitisk tid, och som givit stoff till bl. a. de grekiska hjältesagorna om Perseus och Bellerofon, framställes d. ofta som en vattendemon, som kräver jungfrur ss. offer, tills hjälten gör slut på honom och vinner den till d. offrade prinsessan. I andra sagotyper håller d. prinsessan fången, tills hjälten befriar henne, dock ersättes d. ofta av troll el. jättar. — I sägnen är d. (el. lindormen, se d. o.) ofta ett farligt vidunder som gör landet osäkert, tills någon lyckas döda honom men själv dör av hans etter. Ännu oftare är d. vaktare av dolda skatter. I en sägentyp, som numera är sällsynt men som har gett stoff till hjältesagorna om Beowulf och Sigurd (se dessa), dödas och berövas han sin skatt av en segerrik hjälte. Den numera vanligaste sägentypen framställer d. som ett trolskt, demoniskt väsen av växlande gestalt, som vanl. genom gyckelsyner lockar skattgrävarna att tala, vilket strax omintetgör alla deras ansträngningar. I dessa sägner omtalas d. dock också ss. rå, — 719 — — 720 —