DRAKE ö. h.), medan den närbelägna Giants castle når 3,350 m. och M:t aux Sources 3,283 m. De högre nivåerna förete en ganska utbredd snöbetäckning under vintern. Däremot saknas gla-ciärer och även spår av tidigare glaciation. Bergranden stupar nästan lodrätt ned mot kusten med branter, som äro ordnade trappstegs-formigt på gr. av växellagringen mellan hårdare och mindre motståndskraftiga bergarter. J. F. Drakblod, farmakol., en hartsartad substans, som finnes hos flera olika växter. Handelns d. kommer främst från Dæmo'norops (Ca'lamus) Draco från Sundaöarna, Sumatra, Bortre Indien, tillhörande palmträden. Men d. erhålles också från d.-trädet Dracæ'na, å Kanarieöarna; från Pteroca'rpus Draco och Croton Draco i Västindien; från Dracæ'na schiza'ntha på So-malikusten. De mogna Ca/amus-frukterna berövas genom skakning, ev. efter upphettning, det redan framsipprade hartset, som gjutes till stänger, vilka komma i handeln omvecklade med palmblad. Färgen är blodröd, smaken söt och rivande, ingen lukt, löslig i alkohol, eter och oljor. D. innehåller 57 % harts, bensoesyra, kalciumoxalat och kalciumfosfat. Det har använts ss. adstringens (kärlsamman-dragande, garvande) och blodstillande samt användes alltjämt i Sydamerika, spec. Mexiko, på detta sätt. Numera brukas det eljest blott i fernissor, polityrer och för en del pigmenttryck. Ur Dracæna-arterna utvinnes liknande harts genom insnitt i trädstammen: det verkliga d. E. L. Bn. Drakblodsträd, växtsläkte, se D r a c æ n a. Drakblomsläktet, Dracoce'phalum, växtsläkte av fam. läppblomstriga med o. 40 arter, oftast fleråriga örter, förekommer huvudsaki. i Medelhavsområdet och mellersta Asien. I s. och mellersta Sverige påträffas täml. sällsynt 2 Dracocephalum austriacum. Drakskepp. Bayeux-tapeten. arter: D. ruyschia'na, drakblomma, med mörkblå, och D. thymiflo'rum, draktimjan, med ljusblå blommor. Båda odlas jämte en del andra arter ss. prydnadsväxter i våra trädgårdar. A. V-e. Drake (av grek, drakon, orm). 1) Ett fabeldjur med blandformer, vanl. liknande en bevingad orm el. ödla, men uppträdande i många variationer. D. är sannolikt en fantasiskapelse; man har annars i den velat se en reminiscens av urtidens saurier (bevingade ödledjur). Drak-bilder torde först ha uppträtt i Mesopotamien och från början ägt en magisk betydelse ss. vaktande el. skyddande. En sleatitvas från o. 2000 f. Kr. prydes av en rad stående, obevingade drakar; det symboliska förenas redan här med det dekorativa. Den obevingade d. upptogs österut och blev i Kina den förnämsta symbolbilden (se nedan); dess utmärkande drag är, att den utan vingar är flygande i luften. Som underjordisk blir d. den onda maktens symbol. Hos babylonierna strider guden Mar-duk med d. och besegrar honom, liksom Apol-lon hos grekerna besegrar Pythonormen: ljusets strid med mörkret. Som vaktande och avskräckande uppträder d. alltjämt framdeles, så t. ex. den fyrfotade d. å Isjtai-porten i nya Babylon. I Psaltaren och på andra ställen i G. T. är d. det ondas representant; i den apo-kryfiska boken om »D. i Babel» är David den d.-dödande hjälten. Men annars är ormgestalten vanligast som vaktande, så ock hos grekerna (t. ex. Hesperidernas äpplen och Det gyllene skinnet). Paradisets orm avbildas under senare, kristen tid med människohuvud, stundom också med kvinnobröst. I den grekiskromerska konsten framställes d. sällan bevingad. Hos grekerna pryddes skeppens framstam med ett skräckinjagande djurhuvud el. en drakbild, vilken också upptogs i n. Europa, där det förnämsta skeppet, hövdingaskeppet, som tidigare synes ha kallats orm (»Ormen långe»), sedan fick d:s namn; även bakstammen var d.-lik-nande. Som fälttecken blev d. vanlig i senantik — 717 — — 718 —