DRAKE gast o. a. Ss. skattedrakar uppfattar folket även meteorer, en uppfattning som satt tydliga spår redan i Beowulfsången. v. S-w. 2) En för flygning avsedd kropp, tyngre än luften, som genom vid densamma anordnade bärytor, förmedelst vindens hjälp kan hållas svävande. — Den vanligaste formen för en leksaksdrake är en plan yta, bildad av en bakåtriktad liksidig, spetsig triangel, vid vars bas är anslutet ett cirkelsegment el. en trubb-vinklig triangel. D. förfärdigas av papper el. tunt tyg, som kränges över ett tunt och lätt träkors. Den erforderliga stabiliseringen Hargravedrake avsedd för meteorologiska försök. jämte en sänkning av d:s tyngdpunkt er-hålles genom att i den spetsiga triangelns spets ansluta ett snöre el. en svans med ett flertal fastknutna papperstussar; stabiliserande svansar kunna även vara anslutna till d:s sidor. Ung. i tyngdpunkten anslutes förtöjningslinan. Erforderlig lyflkraft er hålles av vindtrycket mot den i luften mot vindriktningen snett ställda ytan. —■ Andra former av d. äro Har-grave-d., bestående av två bakom varandra anordnade lådformiga bärkroppar, Lamsan-d. av Hargrave-typ men med den aktra bärkroppen mindre än den främre samt trapp-d. med plana, i trappform bakom varandra anordnade bärytor. För meteorologiska ändamål användes i stor utsträckning Hargrave-d., vid vilken fästes lätta registrerande instrument. Stighöjder av ända till 9,740 m. ha nåtts med sådana d. För vetenskapligt ändamål användes d. första gången 1749 av Wilson. 1752 utförde Franklin sina kända experiment med blixten förmedelst d. av den enkla triangelformen. För militära ändamål brukas ett flertal i tandem anordnade drakar, varigenom lyftkraft tillräcklig att lyfta en människa ernåtts; i vissa arméer har d. använts för utförande av militära spaningsupp drag. I de orientalska länderna har d. länge varit känd, och i Japan utgör den ett stort nöje vid draktävlingar (se d. o.); den användes även av japanska köpmän för annonsering, reklam m. m. Av vissa Söderhavsfolk brukas vid fiske ett slags d., se D r a k f i s k e. F. Az. 3) Zool., se Draködlor. Drake, adliga ätter. Under den senare medeltiden uppträda såväl i Västmanland och Da-larne som i Småland flera olika D.-ätter, icke veterligen med varandra befryndade. Mest bekant är den från frälseätten Hand utgrenade, 1625 introducerade och alltjämt fortlevande ätten D. af Hagelsrum, till vilken D. 1—4) hörde. — Litt.: F. Drake, »Stamtaflor öfver adliga ätterna Hand och D. af Hagelsrum» (1898). C. 1) Gustaf D., krigare och sjörövare (1634 —84). Efter studier i in- och utlandet blev D. hovjunkare hos Karl X Gustav och 1660 rytt-mästare. Två år senare måste han och hans hustru dock fly till utlandet, då det uppdagats, att de jämte D:s svåger, G. A. Skytte, under åren 1657—62 företagit åtskilliga sjörövarfär-der, under vilka flera holländska fartyg blivit tagna, plundrade och till en del sänkta, varvid besättningen mördats. Sänkningen av det sist tagna fartyget hade dock misslyckats, och detta röjde missdådarna. D. och hans hustru återvände 1664 på lejd. 1665 föll domen, som egendomligt nog blott lydde på landsförvisning och skadeersättning, under det att flera av D:s medbrottslingar blivit avrättade. Sedermera fick D. t. o. m. återvända till Sverige och levde i lugn på sina gods. D. är huvudpersonen i V. Rydbergs roman »Fribytaren på Östersjön». P.S. 2) Carl Magnus D., den föregåendes kusins son, krigare (1668—1739), blev 1686 volontär vid Livgardet men övergick 1688 som fänrik till ett av de värvade reg., som ingingo i den sv. hjälpkåren till Nederländerna. Sårad och fången vid Fleurus 1690, gick D. 1691 som kadett i fransk tjänst, ur vilken han 1696 fick avsked som löjtnant. Han återvände därpå hem och tillbragte återstoden av sitt liv på sina egendomar. Sina upplevelser utomlands har han skildrat i en ännu bevarad dagbok, i utdrag tr. i »Hist. tidskr.» 1901. P. S. 3) E r i k D., den föregåendes brorsons sonson, musikskriftställare och pedagog (1788— 1870). Student i Uppsala 1804, kom D. på 1820-talet till Stockholm, blev 1826 biträdande lärare i musikteori vid konservatoriet, var 1830 —59 prof, i samma ämne, från 1834 dessutom direktör, 1841 sekreterare och 1849 bibliotekarie därst., från vilka befattningar han erhöll avsked 1861. Sin största insats i sv. musikhistoria har D. gjort som lärare och läroboks- — 721 — — 722 —