DRUVA sönerna Tiberius, den senare kejsaren, samt N e r o Claudius D., vanl. kallad D. d. ä. (38—9 f. Kr.), en av den augusteiska periodens största fältherrar. På sitt första fälttåg besegrade han tillsammans med brodern Tiberius rä-terna (se d. o.), varefter den romerska prov. Rhætia inrättades (15). Utnämningen till ståthållare i Gallien (13) medförde även för pliktelsen att värna det romerska väldet i Ger-manien. Genom sina tre germanska fälttåg (12, 11 och 9 f. Kr.) lyckades D. bringa till underkastelse ett flertal mäktiga germanfolk, framträngde ända till Ems’ och Wesers mynningar i n. och till Elbe i ö., underlade det romerska väldet — om också blott för en kort tid — största delen av Germanien v. om Elbe och anlade ett flertal kastell. Under sitt tredje fälttåg avled D. i Germanien. Hans söner voro Germanicus (se denne) och Claudius, den senare kejsaren (se denne). — D. Julius Cæ-sar (d. 23. e. Kr.), vanl. kallad D. d. y., var ende son till kej-sar Tiberius och Vipsania Agrippina. Han var en ej obetydlig fältherre, som med hjälp av Seja-nus (se denne) undertryckte de romerska legionernas uppror i Pannonien efter Augustus’ död och 18 e. Kr. utdrev Marbod (se denne) ur Böhmen. D. förgiftades av sin gemål på anstiftan av Sejanus. C. F. Druva. 1) Bot., den klotrunda—ovala, mattgröna, gulaktiga, röda el. blåvioletta bärfrukten hos vinrankan (se d. o.). 2) Krigsv., en vid framladdningskanoner förekommande, mer el. mindre utsirad »utväxt» på eldrörets bakre del. D. formades vid gjut-ningen ofta som en druvklase, varav namnet torde komma. D. tjänade som handtag el. fäste för rep el. dyl. vid pjäsens hanterande. I vissa lavetter stödde d. mot en bult, som vid olika elevationer placerades i olika högt belägna hål i lavettsidorna. R. Sbg. Druvbörd, b 1 å s m o 1 a, hydatidmola, är en sjuklig förändring av det befruktade ägget, visande sig däri, att moderkakan förvandlas till ett oändligt antal större och mindre blåsor, förenade med varandra medelst smala stjälkar, varigenom det hela kommer att likna druvklasar. Blåsorna äro fyllda med vätska, och fostret har nästan alltid resorberats och försvunnit. D. avgår vanl. under de tidigare månaderna av havandeskapet; på gr. av dess skörhet går den ofta sönder, så att utskaff-ningen av densamma kan vara förenad med svårigheter och blodförlust. Efter d:s avgång fortsätta stundom envisa och oregelbundna blödningar, som kunna medföra allvarliga faror och därför kräva snar och sakkunnig hjälp. E. E.-M. Druvhagel, ett slags kartesch (se d. o.), även kallad skrå el. hagelskott, började användas vid art. i slutet av 1500- el. början av 1600-talet. D. utgjordes av en med blykulor fylld »skrotsäck», »strickad» (d. v. s. ombunden med segelgarn) och därefter »döpt» i beck. R.Sbg. Druvhyacint, av äldre botaniska förf, använt namn på pärlhyacint (se d. o.). Druvhyll, växtart, se Hyllsläktet. Druvkur, dietetiskt förfaringssätt bestående i metodiskt förtärande under längre tid av stora mängder druvor för botande av sjukdomar, ss. förstoppning, fettsot, njurlidande, gikt. Druvkosten erbjuder därvid alla de fördelar, som tillkomma fruktdiet över huvud. D. ha varit populära framför allt i sydligare trakter av Europa, där druvor odlas, och bedrivas där systematiskt vid vissa kurorter. S.I-r. Druvsocker, glykos, dextros, den viktigaste av de enkla sockerarterna, är aldehyd med 6 kolatomer (hexos, se Sockerarter). D. förekommer i 2 former, «- och -glykos, vilka skilja sig från varandra i optiskt hänseende. Löses d. i vatten, uppstår ett jämviktstillstånd mellan de båda formerna, resulterande i en spec. vridning av + 52,5°. I kristal-linisk form förekommer d. i endera av dessa former, beroende på kristallisationssättet. D. löses lätt i vatten, föga i kall alkohol, lättare i varm samt har söt smak. Den ger de enkla sockerarternas allmänna reaktioner, reducerar metalloxider, ger fenylosazon, Moores prov, Molischs allmänna kolhydratprov m. fl. D. framställes lättast genom att sönderdela rörsocker med saltsyra i alkoholisk lösning vid 45—50° C., varvid detsamma efter hand utkristalliseras. D. förekommer riktigt i frukter och bär, oftast tillsammans med fruktsocker (se d. o.), samt uppstår även vid många sammansatta sockerarters klyvning under vattenupptagande, t. ex. ur stärkelse, dextriner, mjölksocker, maltsocker och rörsocker. Honung är en blandning av d. och fruktsocker, uppkom — 799 — — 800 —