DUALLA inom hela den gamla kyrkan; efter att i någon mån ha tillbakaträngts inom medeltidens sko-lastiska teologi uppträder det med förnyad styrka hos Luther. Det dualistiska motivet har därvid gärna klätts i drastisk mytologisk-demo-nologisk dräkt. Där en senare teologi ofta visat ringa förståelse för detta väsentliga drag inom kristendomen, har detta bl. a. berott på att man sammanblandat den kristna d. med en metafysisk d. samt icke minst därpå att man stött sig på den drastiska dräkt, i vilken det dualistiska motivet ofta uppträtt; man har med andra ord icke tillbörligt skilt mellan föreställningarna, dräkten, och själva det bakomliggande religiösa motivet. G. E. H. A. Dua'lla, folkstam, se D u a 1 a. Dubail [dyba'j], Augustin Yvon Ed-m o n d, fransk militär (f. 1851), officer vid inf. 1870, deltog i 1870—71 års krig, överste och reg.-chef 1901, divisionsgeneral 1908 och chef för generalstaben 1911. Vid världskrigets utbrott 1914 erhöll D. befälet över l:a armén och bidrog med denna verksamt till försvaret av Le Grand Couronné du Nancy i aug.—sept. s. å. I jan. 1915 blev han chef för ö. armégruppen i Vogeserna och var 1916—18 guvernör i Paris. D. har utgivit »Quatre années de commandement 1914—1918» (3 bd, 1920—21). E. Bz. Duban [dybä'], Félix Louis Jacques, fransk arkitekt (1797—1870), utbildade sig i klassisk anda särsk. genom studier i Italien; utförde, efter Debret, byggnaderna för École des beaux arts i Paris, restaurerade slottet i Blois samt Louvrens Seine-fasad och inlade stor förtjänst genom återställandet av Galerie d’Apollon i Louvren efter Le Bruns planer. E. W. Du Barail [dy bara'j], Fran?ois Charles, fransk militär (1820—1902), officer vid kav. 1842, brigadgeneral 1863 och divisionsgeneral 1870. D. tjänstgjorde före 1870 så gott som uteslutande i Afrika, deltog ss. kav.-fördel-ningschef i 1870 års krig och blev fången vid Metz. 1871 blev han chef för Ver-saillesarméns 3:e armékår och kämpade emot kommunen. Ef ter kriget var D. 1873—74 krigsminister och 1874—79 chef för 9:e armékåren. Har utgivit »Mes souvenirs» (3 bd, 1894—96). E. Bz. Dubarry [dybari'], Jeanne Bécu, grevinna, Ludvig XV:s av Frankrike älskarinna (1743— 93). F. i Vaucouleurs ss. oäkta dotter till en fattig sömmerska, kom hon 1748 till Paris, uppfostrades i ett kloster och blev efter vartannat gatu-handlerska, kammarjungfru, modist och uppasserska i ett spelhus. En av hennes älskare, Jean Du Bar-ry, lyckades sammanföra henne med konungen, som tjusades av hennes ovanliga skönhet och livliga lynne. Sedan hon 1768 ingått äktenskap med en fattig greve, Guillaume Du Barry, äldre broder till Jean, blev hon i april 1769 presenterad vid hovet ss. maitresse en titre, erhöll en villa i Versailles, slottet Louve-ciennes vid Marly samt 300,000 livrés i månaden. Hennes framträdande ss. officiell favorit var delvis ett politiskt schackdrag av Choiseuls (se denne) fiender, och på deras tillskyndan framkallade hon hans fall 1770. Denna under dåv. förhållanden ganska lättköpta seger är utan tvivel upphovet till samtidens och eftervärldens överdrivna föreställningar om hennes politiska inflytande. Detta var redan på gr. av hennes andliga begränsning aldrig synnerligen stort, och endast som verktyg i andras händer förmådde hon göra sig gällande. Under Ludvigs senare år intog hon utåt en drottnings ställning, uppvaktades av hovet och de främmande sändebuden, beskyddade vetenskap och konst, gav tonen i modets värld o. s. v. Efter konungens död 1774 förvisad från hovet, flydde hon under revolutionen till England med en del av sin ofantliga förmögenhet men blev, då hon återvände till Frankrike, ställd inför tribunalet och dömd till döden samt 1793 avrättad. De under D:s namn utg. »Let-tres et anecdotes» (1779) och »Mémoires» (1830, ny uppl. 1857) äro förfalskningar. — Litt.: E. och J. de Goncourt, »La Du B.» (1878; sv. övers. »Grevinnan du B.», 1915); C. Vatel, »Histoire de Madame du B.» (3 bd, 1882—84); H. Noel Williams, »Madame D.» (1904; sv. övers. 1905). S.Bsn. Du Bartas [dy barta'(s)], Guillaume de Salluste, fransk krigare och skald (1544— 90), skickades av konungen Henrik IV av Navarra som sändebud till England, Skottland och Danmark- Jeanne d’Albret fäste hans uppmärksamhet på Judits bok, och D. skrev så »Judith», en dikt i 6 sånger (1573). Några år senare följde det arbete, som D:s’ samtida skattade högst, »La première semaine» (1579), en — 819 — — 820 —