DUALISM berömda Dsungariska porten (10 km. bred och 74 km. lång) mellan Maili och Bar-lyk å ena sidan och Ala-tau å andra sidan. Numera har ej Dsungariska porten så stor betydelse för samfärdseln på gr. av sommarhettan och vinterstormarna, utan den stora vägen Omsk—Sergiopol—Chuguchak—Urumtsi passerar bergen ö. därom å 1,800 m:s höjd. Skogar av gran och lärkträd finnas i bergen, vid floderna lövträd, poppel, björk och vide, och vid brunnar och källor tamarisk. Befolkningen, kineser, kirgiser och mongoler, uppgår till 300,000—400,000. Kineserna bo som köpmän, hantverkare och åkerbrukare i städer och byar, medan de övriga huvudsaki. äro nomader. — Efter mongolväldets fall från 1400-talet ett kal-muckrike, erövrades D. 1758 av Kina men var 1861—77 under det stora dungan-upproret ånyo självständigt. Ryssland besatte 1871 kretsen Kuldsja, utrymde den 1881, men bfhöll den västligaste delen (11,288 kvkm.), som kom att höra till Semiretschensk. Dsungariska porten har under historiens lopp städse varit utfallsporten mot v. för de stora folkvandringarna från det inre av Centralasien. G. N.; C. F. Dt., förkortning för deciton och dont (se d. o.). Dua'la, fra. Douala, hamnstad i franska mandatområdet Kamerun vid Kamerunbukten; c:a 20,000 inv. D. är mandatområdets största och viktigaste hamn- och handelsstad, utgångspunkt för en järnväg åt n. och en åt ö. Export av palmolja, palmkärna, kakao, trä m. m. O. P. Dua'la el. d u a 11 a, livaktig bantustam vid Kamerunbukten; o. 20,000. Tidigare kända som slavhandlare livnära d. sig numera huvudsaki. av handel med elfenben, kautschuk, tropikfrukter m. m., varjämte de idka ett primitivt jordbruk. De äro även eftersökta som plantagearbetare. Till d:s märkligare etnografiska egenheter hör en synnerligen väl utbildad trumtelegrafering (se d. o.). E.M-r. Dua'lis [el. du'-] el. d u a'l [el. du'-] (lat. dua'lis nu'merus, tvåtal), språkv., tvåtal, se N u m e r u s. Duali'sm (till lat. duo, två), förefintligheten av två motsatta och oförenliga principer inom ett företeelseområde. 1) Fil., beteckning för varje åskådning, som i motsats till m o n i s-m e n (se d. o.) antager tvenne skarpt skilda principer för att förklara tillvaron, människan, hennes kunskap och handlande. Allt efter riktpunkten härvidlag särskiljer man olika former av d. 1) Den o n t o 1 o-g i s k t-m etafysiska d. påstår sålunda, att t. ex. ande och materia, tänkande och utsträckning, ligga till grund för tillvaron i dess helhet. Ansatser till en sådan d. spåras redan hos Anaxagoras (se denne); men klyvningen skärpes och genomföres senare på olika sätt, under formerna idé—materia, form—stoff, inom platonism, aristotelism, nyplatonism och skolastik fram till 1600-talets filosofi. 2) Den antropologiska d. räknar med tvenne skilda principer inom människan, näml, själ och kropp, vilka tänkas stå i växelverkan med varandra. Denna åsikt förbindes oftast och naturligast med den förra. Skarpast utformas bägge hos Descartes (se denne). Inom kun-skapsläran framträder 3) den kunskapsteoretiska d., som brytes med motsättningarna subjekt—objekt, jag—icke-jag, medvetande—verklighet, tänkande—åskådning el. med Kant skiljer på kunskapens form och dess stoff. Slutl. märkes 4) en etisk d., vilken arbetar med förnuft och sinnlighet ss. skilda handlingskällor el. ställer plikten mot böjelsen och friheten mot nödvändigheten. — D:s allmänt filosofiska svårigheter ha alltsedan Spi-noza lett till flerfaldiga försök i monistisk riktning. Den kunskapsteoretiska d. har i vår tid bekämpats av bl. a. R. Avenarius och J. M. Baldwin (se dessa). I sin antropologiska form har d. omfattats av nutida tänkare som Külpe, Rehmke, Pfänder, Stumpf, Meinong och i viss mening även av Bergson (se dessa). — Litt.: L. Stein, »Dualismus oder Monismus» (1909); R. Avenarius, »Der menschliche Weltbegriff» (3 Aufl. 1912); A. Vierkandt, »Der Dualismus im modernen Weltbild» (1923). Jfr Monism. A.N. 2) Mus. Den musikaliska el. harmoniska d. antager dur och moll som grundfenomen, dur-och molltreklangen som grundharmonier och förklarar dessa genom akustikens övertoner (se d. o.) och en motsvarande hypotetisk un-dertonsserie (se Underton). Denna harmoniska d. har i våra dagar särsk. hävdats av H. Riemann (se denne). Bland föregångare böra nämnas Zarlino, Rameau, Tartini, Hauptmann (se dessa). P. Gr. 3) Teol. Urkristendomen rymmer inom sig ett mycket starkt framträdande dualistiskt element. Det är därvid icke fråga om en metafysisk d. mellan det oändliga och det ändliga, mellan det materiella och det andliga, ss. inom gnosticismen och på andra håll, utan en motsättning mellan den heliga gudsviljan och allt det, som är fientligt gentemot denna. Hela urkristendomens livsbetraktelse är genomvävd av tanken på denna motsättning mellan gudsviljan och den mot denna stridande, hemlighetsfulla, onda makten. Betydelsen av Kristi livsverk ses från denna synpunkt framförallt ss. en kamp mot och en seger över de gudsfient-liga makterna (jfr Försoning). Detta dualistiska drag gör sig sedan starkt gällande — 817 — — 818 —