DUBBELBÄTAR brutna strålar med olika egenskaper. D. upptäcktes 1669 av E. Bartholin vid undersökning av ljusbrytningen i isländsk kalkspat. Senare ha framför allt Huygens, Fresnel och Malus teoretiskt och experimentellt studerat fenomenet. — Allt efter de geometriska egenskaperna indelas kristallerna i sex kristallsystem (se d. o.); i optiskt avseende indelas de i två grupper: de optiskt isotropa kristallerna, vilka i alla riktningar ha samma optiska egenskaper och vartill höra det reguljära systemets kristaller, samt de i optiskt avseende a n i so-t r o p a kristallerna, som i olika riktningar erbjuda olika betingelser för ljusets fortplantning och varunder de fem övriga systemens kristaller falla. I varje kristall finnes åtminstone en riktning, i vilken en ljusstråle osönderdelad kan fortplanta sig; denna riktning kallas optisk axel. De anisotropa kristallerna äro i optiskt avseende ant. e n a x i g a och tillhöra då det kvadratiska el. det hexa-gonala systemet el. t v å a x i g a, vilket utmärker de till de rombiska, monoklina och tri-klina systemen hörande kristallerna. Hos de enaxiga kristallerna sammanfaller den optiska axeln med den kristallografiska huvudaxeln. Exempel på en enaxig kristall är kalkspaten, som tillhör det hexagonala systemet och vanl. kristalliserar i romboedrar. Betraktas ett föremål genom kristallen, synes detta dubbelt. En närmare undersökning visar, att en ljusstråle, som infaller mot en av kristallytorna, i denna sönderdelas i två strålar med lika stor intensitet, vilka i kristallen fortplanta sig med olika hastigheter. Den ena av dessa strålar undergår brytning enl. de vanliga brytningslagarna; den benämnes den ordinära strålen. Den andra ligger i allm. ej i infallsplanet och bry-tes ej enl. Snellius’ lag; den kallas extraordinär och ligger i det plan, det s. k. huvudsnittet, som lägges genom infallsnor-malen och den optiska axeln. För denna stråle är brytningsindex icke konstant utan varierar mellan ett visst minimalt värde (ne) och värdet av den ordinära strålens brytningsindex (no). För kalkspat och gult ljus (natriums D-linje) är no = 1,6585 och ne— 1,4864. Dessa in-dices bestämmas enklast med ett prisma, slipat så, att optiska axeln är ; arallell med prismats brytande kant. De båda dubbelbrutna strålarna äro fullst. planpolariserade med po-larisationsplanen vinkelräta mot varandra. I den ordinära strålen är den elektriska vektorn (se Ljus) vinkelrät mot huvudsnittet, i den extraordinära strålen parallell med detta plan. Av sina undersökningar drog Haygens den slutsatsen, att s t r å 1 y t a n, d. v. s. den yla, till vilken ljuset från en punkt inuti kristallen efter en viss tid utbrett sig, för kalkspat sam-mansättes av två ytor, en sfär och en tillplattad rotationsellipsoid, den senare omskriven kring sfären. Sammanbindningslinjen mellan de punkter, i vilka de båda ytorna tangera varandra, är den optiska axeln. På grundval härav kunde Huygens angiva en metod, som gör det möjligt att i alla fall konstruera de brutna strålarna, då riktningen av den optiska axeln är känd. Det finnes emellertid även enaxiga kristaller, hos vilka strålytan består av en sfär och en i denna inskriven rotationsellipsoid. Hos dessa är den extraordinära strålens utbredningshastighet alltid mindre än den ordinära strålens. Sådana kristaller kallas positiva. I motsats härtill benämnes kristaller av kalkspatens typ, i vilka den extraordinära strålen alltid har den största fort-plantningshastigheten, negativa. Till dessa höra flertalet enaxiga kristaller, ss. apatit, korund, rubin, safir, smaragd, turmalin. Positiva, enaxiga kristaller äro kvarts (bergkristall), is, kalomel (starkt dubbelbrytande) m. fl. Väsentligt mera komplicerad är de tvåaxiga kristallernas d. En mot ytan av en dylik kristall infallande stråle sönderlägges i allm. i två strålar, som båda avvika frän de för isotropa kroppar kända brytningslagarna. Strålytan är i detta fall en yta av 4:e ordn., sammansatt av ett yttre och ett inre skal, vilka stöta samman i 4 punkter. Genom dem gå de optiska axlarna. Ss. exempel på tvåaxiga kristaller kunna nämnas aragonit, glimmer, gips, kopparsulfat. — Även de reguljärt kristalliserande och amorfa ämnena, som normalt ej visa någon d., kunna under vissa omständigheter, t. ex. genom ensidigt tryck el. olikformig uppvärmning, bli anisotropa och bryta då ljuset dubbelt. Ävenså bli vätskor, som anbringas i starka elektriska fält, dubbelbrytande (Kerrfenomen, se Elektrooptik). N. R-e. Dubbelbåtar brukades förr allmänt av poly-nesierna vid deras omfattande sjöfärder. De bestodo av två farkoster, ofta av jämförelsevis betydande storlek, förenade genom en plattform, som kunde rymma ganska mycket folk. De framdrevos genom segel. Avsikten med d. var ernående av större stabilitet, liksom fallet är med de i Söderhavet likaledes brukliga utriggarbåtarna.G.B-r. Dubbelbössa, se Jaktgevär. Dubbeldjur, Diplo-zo'on parado'xum, en egendomlig, på gälarna hos olika karp- Diplozoon paradoxum. — 824 — — 823 —