DUKAS och målade italieniserande landskap i varm, solig ton, med betande kreatur och trädgrupper, vanl. i sommarstämning med vita silver-kantade moln och lugna vatten. D. har även utfört porträtt, t. ex. ett av P. Potter samt en grupptavla (»Regentenstukke») med mjuka linjer och smältande färger. Bäst är han representerad i Amsterdams Rijksmuseum. Också i Skandinavien finnas tavlor av D., så i Nationalmuseum, Stockholm (4 st.) samt i galleriet på Vanås (»Vägen över floden», med kreatur och människor). E. W. Dujardin [dyzarda'], Félix, fransk naturforskare (1801—60), prof, i zoologi och botanik i Rennes, har genom sina arbeten över foraminiferer och andra urdjur särsk. bidragit till cellärans utveckling, i det han visade, att infusorierna ej, som man tidigare föreställt sig, voro högt organiserade utan hade en jämförelsevis enkel byggnad. Ett av hans viktigaste arbeten är »Histoire naturelle des zoo-phytes» (2 bd, 1841). D:s författarskap rör sig f. ö. om polyper och inälvsmaskar. O. C-n. Duk (urspr. samma ord som dok-, båda låneord). 1) Sjöv. Segel och flaggor utgöras av i skiftande antal bredder hopsydd segel- och flaggduk. Antalet bredder el. dukar användes ss. beteckning för storleken, tiodukare, tre-dukare om flaggor. H. S-k. 2) Teol., omgång kommunicerande nattvards-gäster el. själva altarringen. Jfr D u k p e n-n i n g. Dukagång, en art allmogevävnad, »konstvävnad», med randat, iplockat mönster av grövre garn än bottnen. Mellan varje varv Dukagång. Hängkläde från Blekinge. mönstertrådar iskyttlas 2—4 trådar i bottenvävnaden. D. väves med 2 skaft och 2 tram-por. 1 mönsterskäl är tillräckligt. För detta tar man över varpens hela bredd upp 3—4 trådar och lämnar 1, varefter bakom solven anbringas ett skälblad (se d. o.). Skäl kan även göras med dragrustning el. med trampa, varvid intet skälblad behövs. — En annan art d., i Blekinge kallad delad d., i Skåne halvkrabba, har mönstret bestående av små kvadratiska el. rektangulära rutor. Även här kan ant. skälblad el. trampning användas för mönsterskäl. D. förekommer ant. ensamt el. tillsammans med andra vävarter, ss. krabbasnår och opphämta, på samma föremål. Bottnen är ant. ull (nöthår) el. linne; mönstret Delad dukagång. Täcke från Blekinge. är i förra fallet ull, i senare fallet ull, lin el. (sällan) bomull. Yllevävnader i d. bruka ha många färger, i linne är mönstret oftast blått, även rött, stundom förekomma detaljer i grönt och något gult. D. förekom framför allt i Skåne, särsk. på drättarna (se d. o.), och i Blekinge samt har nu allmänt upptagits inom modern sv. hemvävnad. I. Du'kas, förnäm bysantinsk ätt, möjl. av ar-meniskt ursprung, spelade fr. o. m. 10 :e årh. en betydande roll. Då bysantinska riket under sin nedgångstid vid mitten av ll:e årh. söndrades av strider mellan ett militärparti och ett ämbetsmannaparti, finna vi familjen D. mest inom det senare. Under dettas kulminations-tid, den s k. D.-eran, nådde två medl. av släkten kejsartronen, Konstantin X (1059—67) och hans son Mikael VII (1071—78) (se dessa). Vid fjärde korståget innehade Alexios V Dukas (se denne) en kort tid kejsarkronan (1204). — Till samma familj hörde också den D., som författat en bysantinsk krönika med huvudvikten lagd på den turkiska erövringen av Balkanhalvön 1391—1462. Genom friskheten i framställningen, förf:s personliga iakttagelser och hans sanningskärlek är verket ett betydande historiskt dokument. Lm. Dukas [dyka'], Paul, fransk tonsättare (f. 1865), elev av Pariskonservatoriet, sedan 1909 prof, vid orkesterklassen vid konservatoriet och efter 1926 lärare i komposition vid École normale de musique i Paris. D. tillhör den nyare, icke extrema riktningen inom fransk musik. Bland hans verk märkas operan »Ariane et Barbe bleue», baletten »La péri», symfoni, uvertyrer, pianokompositioner. Flera av dem, i sht den symfoniska dikten »L’apprenti sor- — 869 — — 870 —