DUMPALM öarna, Ladronerna och många andra Sö-derhavsöar samt upptäckte under en resa, som hade till uppgift att finna den magnetiska sydpolen, bl. a. Adélieland, v. om Rosshavet (1840). D. utgav »Voyage de la corvette 1’Astrolabe» (1830—35) och »Voyage au pöle sud et dans 1'Océanie» (23 bd, 1841—54). På sv. har utgivits »Verlds-om-seglaren» (8 bd, 1836—40). J. C. Dumortier [dymårtje'], Barthélemy Charles, belgisk botanist (1797—1885), utgav ett stort antal botaniska arbeten, ss. »Com-mentationes botanicæ» (1823), »Florula belgica» (1827), »Sylloge Jungermannidearum Europæ indigenarum» (1831), undersökningar över gräs, Salix-, Rosa- och Rubus-arter m. fl. D:s botaniska forskning stod delvis på naturfilosofisk grund. O. Gz. Dumoulin [dymolä'] (Molinæus), Charles, fransk jurist (1500—66), den främste kännaren av fransk sedvanerätt (droit coutumier). Urspr. kalvinist och advokat, anslöt D. sig till lulerdomen, måste efter att ha utg. »Commen-taire sur 1’édit des petites dates» (1554) lämna Frankrike och föreläste vid tyska univ. men återkallades 1557 för att bistå kronan i en juridisk tvist med påvestolen, indrogs i nya religiösa fejder och hölls fängslad till 1564. Som rättslärare har D. utövat ett betydande inflytande och genom sina arbeten förberett rättsenheten i Frankrike: D:s huvudverk äro »Commentaria in consuetudines parisienses» (1539), »De feudis» (s. å.), »Sommaire ... des contracts ... et monnayes» (1547—56). E.K. Dumouriez [dymorje'], Charles Fran-C o i s, fransk militär och politiker (1739—1832), vann genom sin lysande tapperhet under sjuåriga kriget kaptensgraden men fick vid freden avsked, förde under de följ, åren ett kringirrande liv, bidrog 1770 —71 som ett av verktygen för Ludvig XV:s hemliga diplomati att underblåsa hatet mot ryssarna i Polen och blev 1772 överste. 1773 arresterades D. på franska regeringens begäran i Hamburg och insattes för en tid på Bastiljen. Frigiven vid Ludvig XVI:s tronbe-stigning, nedlade D. från 1778 som kommendant i Cherbourg ett energiskt arbete på utbyggandet av örlogshamnen här, vartill han själv uppgjort planen, och blev 1788 generalmajor. Revolutionen erbjöd den orolige, ärelystne och skrupelfrie, ehuru i själ och hjärta nog monarkiskt sinnade D. ett gynnsamt tillfälle. Han begav sig till Paris, knöt förbindelser med revolutionärerna och blev generallöjtnant samt 1792 utrikesminister. Som sådan verkade han ivrigt för krigsförklaringen mot Österrike och sökte isolera detta från Europas övriga makter. I juni måste han dock avgå efter att under några dagar även ha försökt sig som krigsminister och begav sig till hären, där han snart efterträdde La Fayette som befälhavare för nordarmén. Under de kritiska dagarna 1792 utvecklade D. en ej obetydlig skicklighet och hälsades av samtiden med skäl som fäderneslandets räddare. Han fick uppgöra planen för nästa års fälttåg och erhöll befälet över den här, som enl. denna skulle erövra Belgien. Segern vid Jemappes tvang österrikarna att utrymma landet, och D. vann genom sin moderation befolkningen men ådrog sig även ovilja av de makthavande i Paris. Lämnad i sticket av dem, blev D. slagen vid Neerwinden (1793), vilket minskade hans popularitet men ökade hans förbittring mot konventet. Han hotade att med sina trupper spränga detta och inlät sig med fienderna i förhandlingar, vilka åsyftade upprättandet av en konstitutionell monarki under Ludvig XVII. Kallelsen att stå till svars inför konventet vägrade D. att åtlyda och utlämnade till österrikarna krigsministern och de konventskommissarier, som infunnit sig i hans läger. Då emellertid blott ett fåtal av hans trupper följde honom, måste han själv bege sig över till fienderna och förde därpå ett kringflackande liv, tills han 1803 kallades till England, där han erhöll årl. pension och blev ett slags militär rådgivare åt den engelska regeringen. D. har utg. memoarer och en mängd skrifter rörande det politiska läget i Europa, vilka, där han ej förblindas av sitt hat mot Napoleon, vittna om både politisk och militär skarpblick. P. S. Dumpa, utöva dumping (se d. o.). Dumpalm, Hyphe'ne theba'ica, förekommer i Afrika från Nubien till Kairo och gör med sin upprepat gaffelgrenade stam ett karakteristiskt inslag i landskapsbilden. D. har solfjäderlika blad, skildkönade blommor och päronlika frukter med köttigt mesokarp. Dess ved användes till byggnadsmaterial, bladen till flätningsarbe- — 889 — — 890 —