DUVKULLA Duvhök, Astur gentilis. rocko samt utgav bl. a., utom en mängd uppsatser i facktidskr., »Exploration du Sahara» (1864) och »La Tunisie» (1881). [J. C.] Duvfåglar, Colu' mbæ, i moderna fågelsystem en underordn. av ordn. brockfågelartade fåglar ^Charadriiformes), är en väl avgränsad grupp, omfattande små el. medelstora former med korta, kraftiga ben, litet huvud, kort hals och svagt, i spetsen hårt, vid basen med mjuk vaxhud klädd näbb. Näsöppningarna äro springformiga, täckta av ett välvt hudlock. Fjäderdräkten består av styva, ganska stora och tätt liggande fjädrar. Mjuka färger, ofta med metallglans på huvud och hals, äro förhärskande. Födan utgöres av frön och hos vissa arter (fruktduvorna) av bär och frukter. D., som äro utbredda över hela världen, leva i engifte och bygga enkla, konstlösa bon. Äggen äro vita, två till antalet. I regel läggas flera kullar årl. Ungarna födas nakna och matas först med ett från föräldrarnas kräva avsöndrat ostlikt ämne, sedan med uppmjukade frön. Underordn., som omfattar 550 arter, uppdelas i två fam., d r o n t f å g 1 a r (se d. o.) och äkta duvor, som indelas i 4 underfam. Det stora flertalet tillhöra liksom de hos oss förekommande (se D u v s 1 ä k t e t) underfam. trädduvor (Columbi'næ). övriga underfam. äro kronduvor, kragduvor och fruktduvor (se d. o.). H. B-n. Duvfästing, Argas refle'xus, en 4—6 mm. stor fästing (se d. o-.), som med förkärlek uppehåller sig i duvslag, där den om dagen döljer sig i springorna i väggarna el. bona. Nattetid komma de fram och överfalla duvorna, från vilka de suga blod. Även människor angripa de, och deras styng förorsaka en smärtsam klåda. H. W. Duvhök el. h ö n s h ö k, Astur gentilis, tillhör de falkartade dagrovfåglarnas fam. Hannen är ovan gråbrun med mörkare huvud och vitfläckig nacke, vingpennorna gråbruna med mörkare tvärband och undersidan vit med svartaktiga tvärband. Stjärten, som är så lång, att de hoplagda vingarna ej nå till dess mitt, är mörkbrun med fyra breda tvärband och ljus spets. Näbben är svartaktig, vaxhud och fötter gula. Längd 55 cm. Honan, vars färg stöter mera i brunt, är betydligt större än hannen. Ungfåglarna äro ovan mörkbruna med ljusare fjäderkanter, undersidan är vitaktig med rostgul anstrykning och mörka längsfläckar. D. är utbredd över Europa samt n. och mellersta Asien och förekommer i Sverige i hela landet. Den håller helst till i större barrskogsområden och lägger sitt bo ganska högt upp i trädkronorna. Detta användes ofta flera år i rad, även om djuren bli oroade. Äggen äro 2—4, vita med grönaktig anstrykning. De äldre fåglarna äro stannfåglar, de yngre flytta. D. är en kraftig och djärv rovfågel, som ej blott angriper större och mindre fåglar utan även mindre däggdjur, ss. harar m. fl., och kan därigenom åstadkomma ganska stor skada såväl på det smärre, jaktbara villebrådet och på fågelstammen som på de mindre husdjuren, ss. höns och duvor. Inom större delen av landet utbetala också landstingen el. enskilda jaktföreningar skott-penningar för skjutna d. H. B-n. Duvkulla, skogsstjärna, sjustjärna, Trienta'lis euro-pæ'a, växtart av fam. Primula'ceæ, är en i hela Sverige på torr skogsmark och fjäll hedar allmänt förekommande 1—2 dm. hög, flerårig ört med mot stjälkens spets rosett Duvkulla, Trientalis europæa. — 953 — — 954 —