DUVVICKER gen är blågrå med grönskimrande metallglans på halsen och rödaktig anstrykning på bröstet, vingpennorna svartgrå. Hon bebor mest lövskog, helst av åkerfält omgivna ek- och asp-dungar, förekommer i Sverige regelbundet upp till ekens nordgräns, men är även anträffad n. därom. Flyttfågel. — Klippduvan (C. li'via) Ringduvor, Columba palmnbus. är blågrå med mörkare bröst och framrygg, vit bakrygg och två svarta tvärband på vingarna. Längd 34—37 cm. Hon förekommer på Färöarna, Orkney- och Shetlandsöarna, i Skottland och Medelhavsländerna men har aldrig anträffats i Sverige; i Norge, där hon ursprungi. fanns, har hon utrotats. Hon är stannfågel, tri-ves endast i havets omedelbara närhet, där hon bor i små kolonier i grottor el. på klippavsatser. Flera underarter ha uppställts. Från klippduvan härstamma alla våra tama duvraser (se Tamduvor). H. B-n. Duvvicker, växtart, se Vickersläktet. Dux (lat., till du'cere, föra, leda, nära besläktat med sv. lånordet hertig, av här-tug-, eg. härförare), i det forntida Rom anföraren för en häravdelning, under den senare kejsartiden militärkommendanten i en provins. Under medeltiden förekommer ordet d. i olika betydelser; i regel användes det om hertig (se d. o.), i Nordens äldre medeltid därjämte om j a r 1 (se d. o.). Från titeln d. härstamma olika titlar, duke, duc, doge, duca, duce. — Mus., i fugan (se d. o.) benämning på temat i den form, vari det först framföres (jfr C o mes). W. N.; B.; P. Gr. Dux, tyska namnet på D u c h c o v. Dux [doks], Claire, tysk operasångerska (f. 1886), sopran, utbildad av A. Deppe i Berlin. D. tillhörde Berlins Staatsoper men var även verksam som operett- och romanssångerska; hon konserterade med stor framgång i Sverige (1918) och gjorde upprepade turnéer i Amerika, där hon 1925 gifte sig med köttkon-servfabrikanten C. H. Swift. D. ägde en strålande, tekniskt slipad stämma och visste att inlägga stort personligt behag i sina tolkningar. A. N. Duxer-rasen el. T u x e r-r a s e n, ett nöt-kreatursslag av gödtyp i österrikiska alpländerna mellan Innsbruck och Schwaz. Färgen är mörkbrun, (ofta) nästan svart med vita tecken på svansen och under buken. Fullvuxna kor väga 550—600 kg. H. Fqt. Duyse [dö'jsa], Prudens van, flamländsk skald (1804—59), 1838 stadsarkivarie i Gent, en av den flamländska nationella rörelsens förnämsta ledare, bekant särsk. för arkaiserande retorisk diktkonst, skrev 21 diktsamlingar och åtskilliga historiska avh. Bth. Dvaita (sanskr. dvaita-väda), ind. fil., »dualism», i det indiska tänkandet den världsförklaring, enl. .vilken ätman (se d. o.) och brah-man äro väsensskilda, varandra motsatta enheter; motsats advaita (se d. o. och Indisk filosofi). C.F. Dvala, form av medvetslöshet (se d. o., Koma och Sömn). — Bot., ett av ogynnsamma yttre förhållanden framkallat tillstånd av overksamhet i växtens liv, vid vilket livsprocesserna äro så gott som fullst. inställda. D. förorsakas t. ex. genom köld el. uttorkning hos sådana växter el. organ, som därvid ej dö. Sålunda hindrar sträng vinterköld knopparna att utveckla sig hos vissa träd, buskar el. vårväxter (k ö 1 d d v a 1 a) och vattenbrist fullmogna frön, som förvaras torra, att gro (t o r k d v a 1 a). D. får ej förväxlas med vila (se d. o.), som hos många växtorgan normalt förekommer som följd av periodiskt inträdande inre tillstånd och vid vilken en tydlig och ofta rätt livlig ämnesomsättning äger rum. — Zool., seVinterdvala. O. Gz. Dvandva (sanskr.), »par», i den indiska grammatiken beteckning för ett kompositum, vars leder äro syntaktiskt samordnade (kopu-lativt kompositum), t. ex. dyäväprthivi, »himmel och jord», Indrävarunäu, »Indra och Varuna»; även beteckning för dylika företeelser i andra språk (t. ex. Slesvig-Holstein, »S. och H.»). Jfr K o m p o s i t i o n. C.F. — 959 — — 960 —