DVORAK med symfoniska diktningar och tonmålningar och tappade i egenart. Dock skulle även den amerikanska miljön och folkmusiken avspegla sig i sådana äktfödda verk som symfonien i E moll opus 95 (»Aus der neuen Welt») och den drastiska »negerkvartetten». 1895 återvände D. till Prag, där han sedan 1901 var konstnärlig ledare av konservatoriet. — Litt.: V. Joss, »A. D.» (1903). A.N. Dvoräk [dvå'rzäk], X a v e r, tjeckisk lyriker, katolsk präst (f. 1858), har frambragt religiöst betonad poesi av sträng konstnärlig form, debuterade 1888 med sonettsamlingen »På den gyllene stigen» och har sedan utg. åtskilliga diktböcker, »Genom skugga till gryning» (1891), »Sursum corda» (1894) m. fl. D. har även förf, ett drama »Tabitha» (1895). Agr. Dvoräk [dvå'rzäk], Max, tjeckisk-österrikisk konsthistoriker (1874—1921) ,prof. viduniv. iWien samt chef för inst. för historieforskning och för statens fornminnesvård; bedrev framgångsrika studier i stilgranskande konsthistoria (arbete om bröderna van Eyck 1904 m. m.) samt bröt nya banor för konstvetenskapen genom det på induktion och syntes anlagda arbetet »Idealismus und Realismus in der gotischen Skulptur und Malerei» (1918). Efter hans död utkommo dels en samling uppsatser under titel »Kunst-geschichte als Geisteswissenschaft» (1924), dels »Geschichte der italienischen Kunst im Zeit-alter der Renaissance» (2 bd, 1927—28). Som lärare och ledare för den nyare konstforskningen intar D. ett av de främsta rummen. E. W. Dvoräk [dvå'rzäk], A r n o s t, tjeckisk förf, (f. 1881), har skrivit färgrika men ofta väl utdragna historiska dramer med motiv från det gamla Böhmen, trilogien »Kung Våclav IV» (1910), »Husiterna» (1920), »Vita berget» (1925) m. fl. Agr. Dvornik [dvå'rnik] (ry., av duor, gård), gårdskarl och portvakt i ryska städer, samtidigt sorterande under polismyndigheterna (för passkontroll o. d.). Agr. Dvornikovic [dvårni'kåviè], Vladimir, jugoslavisk filosof (f. 1888), prof, i Zagreb (Agram); bland hans skrifter märkas (på jugoslaviska) »Om pragmatismen* (1910), »Ribots psykologi» (1916), »Nutidens filosofi* (2 bd, 1919—20), »W. Wundt och hans betydelse» (1920), »Studier över pessimismens psykologi» (d. 1, 1923, om Shakespeares »Hamlet», d. 2, 1924, om Kristus, Buddha och Schopenhauer) samt (på tyska) »Die beiden Grundtypen des Philosophierens» (1918) m. fl. Agr. DWT, förk. för denariveight, se Penny-w e i g h t. Dwyka-konglomera'tet, en i Sydafrika förekommande, till övre karbon el. perm hörande moränbildning el. tillit (se d. o.) från den ungpaleozoiska nedisningen. K. A. G. Dvärg (av ovisst ursprung; möjl. besläktat med sanskr. dhvåras, ett demoniskt väsen). Dvärgformer hos växter. Otillräcklig näringsmängd framkallar i naturen uppkomsten av hungerformer el. d. (nanism). Sådana uppträda på torra, sandiga växtplatser på gr. av där rådande vattenbrist och därav härrörande minskning i mängden upptagen mi-neralisk näring, ävensom i trakter med lägre markvärme, som nedsätter rötternas förmåga att upptaga vatten och näring. D.-former förekomma särsk. i polartrakterna och på högbergen, där vegetationstiden är kort och temp. låg. De utgöra i regel icke proportionellt förminskade normala individ, utan förete ofta bestämda morfologiska och anatomiska olikheter, ss. förkortade stamled, rosettbildning, minskad bladstorlek, tuvform m. m. och hos vedväxter oregelbunden knoppbildning, ofta tät förgrening, tunna årsringar m. m. Även hos lägre växter förekomma d.-former, ss. hos Östersjöns havsalger, sannolikt på gr. av vattnets lägre salthalt. — Förutom nu nämnda fall av d.-växt, som framkallats direkt genom yttre orsaker och vid odling under normala betingelser åter försvinner, finnas hos många växter, t. ex. ärter, Lamarcks fackelblomma m. fl., ärftliga d.-former, härrörande av inre, i växtens konstitution grundade förhållanden. O. Gz. Dvärgformer hos djur. 1) För att ett djur skall nå sin normala storlek, krä-ves i första hand, att det under sin tillväxtperiod får tillgång på en tillräcklig mängd näring. Svältfödes el. undernäres det blir det mindre än normalt, en s. k. h u n g e r d v ä r g-f o r m. Emellertid är det icke blott födans mängd utan också dess beskaffenhet, som är avgörande. Saknas vissa s. k. tillväxtämnen (se Vitaminer), avstannar tillväxten och d.-former uppkomma. — 2) Experimentellt har man hos vissa djurarter (vissa maneter, tagghudingar m. fl.) lyckats frigöra de vid äggets första klyvningar uppkomna cellerna (blastomererna) från varandra och funnit, att de var för sig kunna utveckla sig till embryoner, som dock bli betydligt mindre än normalt. — 3) På öar utbildas ofta d.-former av fåglar och däggdjur. Så äro t. ex. de på Korsika, Sardinien och Kanarieöarna m. fl. levande fågelarterna i regel avsevärt mindre än hos motsvarande arter på fastlandet. Vad däggdjuren beträffar, föreligga en mängd liknande iakttagelser. Visserligen kunna små hästraser uppstå även på fastlandet, men det är dock vanligare att finna dem på öar, ss. Shetlandsponnyn på Shetlandsöarna, de småvuxna hästarna på Island, Öland — 963 — — 964 —