DÜBWAD marrevisionen 1769, riksråd 1788—89, medl. av högsta domstolen 1789. D. var nära knuten till hovet och stod med sina vittra intressen högt i gunst både hos Lovisa Ulrika och Gustav III. Politiskt intog han en synnerligen försiktig hållning, motiverad av hans vanskliga mellanställning mellan hovet och den av hovpartiet hatade mössledaren D. 7), som var D:s kusin och svärfar. C. 9) Anders Gustaf von D., sonson till D. 6), friherre, militär (1785—1846). Som löjtnant deltog D. med tapperhet i Gustav IV Adolfs pommerska fälttåg. Han tog sedermera avsked ur armén och fick 1815 majors titel. Under en vistelse i Berlin 1832 lär D. ha uppdragit åt sin vän, major v. Vegesack (se denne), att i något ärende uppsöka prinsen av Vasa. Brevet uppsnappades och föranledde åtal för högmålsbrott mot D. och v. Vegesack. De förnekade att ha bedrivit förrädiska stämplingar men dömdes till ständig landsflykt. Genom den 1834 utfärdade amnestien för politiska förbrytare fick D. rätt att återvända till Sverige. H. Bg. 10) Magnus Wilhelm von D., friherre, naturforskare (1814—45), fil. d:r 1835, docent i botanik 1838 och adjunkt i zoologi 1843, allt vid Lunds univ., har utg. »Handbok i vext-rikets naturliga familjer» (1841, 2 uppl. omarbetad av F. W. C. Areschoug, 1870), i vilken för första gången E. Fries’ naturliga system utförligt behandlas, jämte flera zoologiska skrifter, delvis baserade på det rika material, han insamlade under en resa i Norge 1843— 44: »öfversigt af Skandinaviens Echinoder-mer» (1844) m. fl. O. C-n. 11) Gustaf Vilhelm Johan D., den föregåendes kusin, friherre, läkare och etnolog (1822—92), fil. d:r i Lund 1844, med d:r i Uppsala 1855; företog 1844 —46 på uppdrag av Vetenskapsakad. en vetenskaplig resa till Kap, Ostindien och Kina; bibliotekarie och sekreterare vid Karolinska inst. 1846—55, t. f. adjunkt i medicin och naturalhistoria 1850 —51, t. f. prof, vid Karolinska inst. i patologisk anatomi 1855—58, ord. prof. 1858—61, prof, i anatomi och fysiologi 1861—74 och i anatomi 1874—87, även lärare i anatomi vid Konstakad. 1861—68. Bland D:s skrifter märkas »Om nödvändigheten af vetenskaplig kon troll öfver Gymnastiska centralinst.» (1851), »Homeopathiens huvudläror» (1855), »Om Lappland och lapparne» (1873), »Forskningarna i Central-Afrika» (1878). G. B-n. Dybfest, Arne, norsk förf. (1868—92), en känslig och disharmonisk diktarnatur. Av hans produktion märkas »Bland anarkister» (1890), »Ira» (1891), »To noveletter» (1892) och romanfragmentet »Tidssignaler» (1895). D:s böcker ha alla ett visst dekadent och patologiskt drag. F. S-n. Dyblad, den enda av de två till dybladsläktet, Hydro'charis, hörande arterna (H. morsus ranæ), som förekommer i Sverige, är en i mera Dyblad, Hydrocharis inorsus ranæ. stillastående vatten fritt simmande, flerårig växt med i vattnet nedhängande, täml. tjocka, vita trådrötter, rundat njurlika, på vattenytan flytande, nästan läderartade blad och 1,5 cm. breda, med vita kronblad försedda blommor. D. övervintrar genom på tunna utlöpare bildade stärkelserika groddknoppar, vilka på hösten lossna och sjunka till bottnen, för att följ, vår flyta upp till vattenytan och bilda nya plantor. A. V-e. Dy bladsväxter, Hydrocharita'ceæ, monoko-tyledon växtfam. med o. 50 arter fördelade på 14 släkten, utbredda över hela jorden, mest i n. tempererade området. D. äro nedsänkta el. mera sällan fritt simmande 1—fleråriga vattenväxter med ensamma el. i fåblommiga knippen samlade, dioika, före blomningen av hyls-blad omgivna blommor. Av släktena böra nämnas Hydro'charis (se Dyblad), Stratio'-tes (se V a 11 e n a 1 o e), Elo'dea (Helo'dea, se Vattenpest) och Vallisne'ria (se d. o.). A. V-e. Dyborre, växtart, se Vattenaloe. Dübwad, Peter, norsk arkitekt (f. 1859), bosatt i Leipzig, erhöll 1885 jämte L. Hoff-mann l:a priset för förslag till riksdomstols-byggnad i Leipzig. D. har framförallt i Leipzig utfört ett stort antal villor och bostads- — 981 — — 982 —