DÜBEN Andreas D. (1558—1625) blev organist vid S:t Tomas kyrka i Leipzig och far till nedan-nämnde D. 1). Av dennes söner blev den äldre, D. 2), stamfar för de friherrliga och grevliga ätterna v. D. (se släktöversikten), den yngre far till karolinen PetervonD. (1670—1734), adlad 1707, ätten utdöd 1784. D. 3) blev adlad 1698, friherre 1718; hans ättegren utdog 1892. Hans syskon, D. 4)—6), adlades 1707 och upphöjdes 1719 i friherrligt stånd; den sistnämndes ätt fortlever. D. 5) upphöjdes 1731, efter sin död, till greve; hans ätt utdog 1876. C. 1) Anders D., musiker (o. 1590—1662). Efter studier vid univ. i Leipzig och senare (1614—20) i musik för organisten J. P. Swee-linck i Amsterdam kom D. 1620 till Stockholm, vann där anställning i hovkapellet som hovorganist och blev slutl. 1640 hovkapellmästare men var dessutom från 1625 organist i Tyska kyrkan. Bland hans tonsättningar, närmast anslutna till den venetianska skolans körstil, märkas främst begravningskantaten vid Gustav II Adolfs jordfästning, »Pugna triumphalis» (tr. 1634), samt ett »Miserere» vid Karl X Gustavs begravning 1660. G. M. 2) Gustaf D., den föregåendes son, musiker (1624—90), 1663 hovkapellmästare, därjämte organist i Tyska kyrkan. Som tonsättare har D. framträtt med kör- och orkesterverk samt solosånger, bl. a. melodierna till Samuel Columbus’ »Odæ sveticæ» (1674), av vilka några upptagits i vår koralbok. G. M. 3) Gustaf von D., den föregåendes son, friherre, musiker (1659—1726), 1690—99 hovkapellmästare, dock endast till namnet; 1712 hovmarskalk. G. M. 4) Emerentia von D., den föregåendes syster, friherrinna (1669—1743), under sammanlagt 51 år tjänstgörande vid prinsessan, sedermera drottning Ulrika Eleonora d. y:s hov, där hon som Ulrika Eleonoras intima vän och förtrogna intog en synnerligen framskjuten plats. 1720 arbetade hon för den av drottningen önskade samregeringen och ingrep även vid andra tillfällen i politiken, utan att hon dock någonsin synes ha missbrukat de maktmedel, hennes ställning beredde henne. C. 5) J o a k i m v o n D., den föregåendes bror, friherre (1731 greve), ämbetsman (1671—1730), inträdde i det kungl. kansliet 1694 och åtföljde med detta Karl XII till Polen och Ryssland, tillfångatogs vid Perevolotjna 1709, blev efter hemkomsten till Sverige 1719 statssekreterare, 1723 hovkansler, 1727 riksråd och kansliråd och var intill sin död Arvid Horns pålitligaste och dugligaste anhängare i rådkammaren och kansliet. Ett framträdande drag hos D. var den pietistiska religiositet, han liksom så många andra av de sv. fångarna tillägnat sig under fångenskapsåren; han utgav 1725 (anonymt) efter tyska förebilder »Uth-walde andelige sånger». C. 6) Anders von D., den föregåendes bror, friherre, musiker (1673—1738). Från 1686 verksam i hovkapellet, var D. 1699—1726 dess kapellmästare; frånträdde dock i verkligheten denna befattning 1711, då han utnämndes till kammarherre. Han har komponerat en rad sånger och klaverstycken samt en balett; blev 1721 hovmarskalk. En av honom och fadern (D. 2) sammanbragt, synnerligen värdefull notsamling tillföll genom testamente Uppsala univ.-bibl. och utgör där den förnämsta tillgången för kännedom om sv. musikkultur under 1600-talet. — Litt.: C. Forsstrand, »Från Slottsbacken till Ladugårdslandet» (1921); T. Norlind & E. Trobäck, »Kungl. hovkapellets historia 1526—1926» (1926). G. M. 7) J o a k i m v o n D., den föregåendes son, friherre, riksråd (1708—86), inträdde i kungl. kansliet 1724, blev kabinettssekreterare hos drottning Ulrika Eleonora 1733, assessor i Kommerskollegium 1739, kommerseråd 1753, statssekreterare 1759. Efter att länge ha varit en av de mera framträdande medl. av det s. k. hovpartiet råkade D. 1762 i häftig strid med F. K. Sinklaire, hans gynnade medtävlare om drottningens förtroende. D. gled nu alltmera över mot mössorna och blev som avfälling ytterligt hatad av sina forna meningsfränder. Gång efter annan lyckades hovpartiet utestänga honom vid riksrådsvalen; sedan mössorna vid riksdagen 1765/66 tagit makten och i förordningen om lagarnas verkställighet fått infört det stadgande, att den, som 3 gånger varit uppförd på rådsförslag, skulle 4:e gången ensam föreslås och undfå kallelsebrev, lyckades det äntligen, dock först genom ett nytt maktövergrepp, få D. placerad. Intill omvälvningen 1772 tillhörde D. nu mössornas främste ledare, förklarades i maj 1769 förlustig ständernas förtroende och avsattes från sitt riks-rådsämbete men återinkallades i rådkammaren 27/3 1772, trädde 23/i som kanslipresident i spetsen för den nya regeringen och fungerade som sådan de få månaderna intill statsvälv-ningen, efter vilken han entledigades från alla sina ämbeten. C. 8) Carl Vilhelm von D., son till D. 5), greve, hovman och ämbetsman (1724—90), inträdde i kungl. kansliet 1742, kommissionssekreterare i Berlin 1747, kammarherre hos drottning Lovisa Ulrika 1751, hovmarskalk och överkammarherre 1761. envoyé i Petersburg 1763, hovkansler 1764. president i kam — 979 — — 980 —