DYNGBAGGAR betingelserna för uppkomsten av d. äro omstridda. Tidigare har man antagit, att någon ojämnhet i marken, en tuva el. dyl., varit den nödvändiga förutsättningen för uppkomsten av en dyn, vilken, sedan den väl bildats, kunnat växa och komma i vandring. Denna uppfattning börjar numera överges. I stället antar man vågrörelser i luften el. vindmassornas egna svängningar i vertikal led som förklaring till de ofta regelbundet upprepade dynbildningarna. Någon direkt motsvarighet till av vinden framkallade vattenvågor kan ej föreligga, enär sandkornens rörelser endast ske intermittent och efter dynens yta. Sannolikt föreligga icke några övergångsformer mellan de småkrusiga vindmärkena på sand (eng. ripplemarks) och de egentliga d. — D. äro vanl. helt el. till alldeles övervägande del uppbyggda av kvartssand. I den mån andra mineralkorn urspr. ingått i flygsanden, nötas dessa fort sönder mot den hårdare kvartsen; de därvid uppkomna finare produkterna föras av vinden utanför dynområdena och avsättas där som ibland mäktiga sediment (löss). — Strand-d. finnas i Europa utefter stora sträckor av Nord- och Östersjökusten, och ett vidsträckt stranddynområde (900 kvkm.) ligger i Les Ländes på den nederbördsrika franska Biscayakusten. I Skandinavien är det särsk. innanför den danska västkusten, som strand-d. nå större utbredning (500 kvkm.). I Sverige finnas d. på skilda håll, i sht utefter Hallands, Skånes, Ölands och Gotlands kuster; Gotska Sandön är särsk. känd för sina dynbildningar. — Alla stora kontinentalöknar äro till större el. mindre del täckta av sand-d.; de största sammanhängande sandöknarna finnas i det inre av Asien; Sahara är däremot till största delen en stenöken. Utanför ökenområdena ha inlands-d. ingenstädes någon större utbredning. Mera betydande levande fält förekomma i Europa endast i Ungern. På skilda ställen inom mellersta och n. Europa finnas däremot numera skogbevuxna dynbildningar (»fossila» dyner), de flesta härledande sig från istidens slutskede, när ett torrare klimat än det nuv. rådde. De största dynfälten av detta slag återfinnas i norra Tyskland och Polen i de s. k. Urstromtäler (se d. o.). Det bäst bibehållna dynfältet i Sverige från inlandsisens avsmält-ningsperiod ligger n. om Mora mellan Orsa-sjön och Dalälven. — På många håll längs Nord- och Östersjökusterna har mycket arbete nedlagts på att hejda dyndriften, där den hotat skog, odlingar el. bebyggelse, och även på att förvandla sterila flygsandshedar till skogbärande områden. För detta ändamål planteras, Fossilt dynfält mellan Spree och Neisse. oftast i skydd av en med gärdsgårdsverk hejdad sanddrift, som bildar en fördyn, i första hand strandråg el. något annat lämpligt sandbindande gräs, varefter plantering av tall kan äga rum. Vinderosion i blottor på växtklädda dynområden (förorsakade av t. ex. skogseld el. bete) kan hastigt fräta omkr. sig och förorsaka genomgripande omgestaltning i dyn-topografien. — Litt.: J. Walter, »Das Gesetz der Dünenbildung» (4 Aufl. 1924); N. Soko-löw, »Die Dünen» (1894); I. Högbom, »An-cient inland dunes of Europé* (i »Geografiska annaler», 1923). I. H-m. Dyngbaggar, CoprophagVna, underfam., tillhörande fam. bladhorningar (Lamellico'rnia), omfattar från ett par mm. till o. 2 cm. stora djur av oftast svart el. stålblå färg. Kroppen är kort och undersätsig och i allm. starkt kullrig på ryggsidan, med till kraftiga grävfötter utbildade framben och ofta med påfallande sekundära köns-karaktärer hos hannen i form av egendomliga horn och utskott på huvudet och första mellankroppsringen. De leva både ss. larver och fullt utvecklade av färsk krea-tursspillning och göra genom dennas fort-skaffande och spridning stor nytta. De flesta äro i rörelse i skymningen el. om natten. — Larverna, som mycket likna ollonborrlarver, äro tjocka, mjuka och klumpiga, till färgen smutsvita, med huvud och ben brungula. D. ha från äldsta tid tilldragit sig intresse genom sin hos vissa släkten högt utvecklade omsorg om avkomman. De i vårt land viktigaste släktena äro Apho'dius, egentliga d., med över 40 arter, omfattande smärre former, som leva i spillning, företrädesvis efter nötkreatur, där även larverna anträffas, Geotru'pes (Scara- Aphodiiis fossor. — 1009 —- — 1010 —