DÄGGDJUR åsa, Linnebjörke. — Pastorat D. och Herråk-ra, Uppvidinge kontrakt, Växjö stift. — D. är en mycket gammal bygd, rik på fornminnen. Den medeltida kyrkan, byggd av sten vid 1100-talets slut, står till större delen (utom koret) Ur S.T.F;s bildarkiv. Dädesjö ödekyrka. kvar och skyddas som statsegendom; den hade urspr. öppen takstol med sirade sparrar och bjälkar, vilka ännu äro i behåll liksom de med slingor och figurer utsirade yttre takskäggs-bräderna. Under 1200-talets senare del inlades ett flatt brädtak, vilket, liksom kyrkans kalk-putsade innermurar, försågs med konstnärligt utförda målningar, trol. av någon genom Nydala kloster anskaffad västeuropeisk konstnär; takmålningarna, som i rundelkomposi-tioner illustrera julskådespelet samt Staffans-legenden, äro de i sitt slag bäst bevarade, som finnas. Se färgpl. — Litt.: E. Wrangel & O. Rydbeck, »Medeltidsmålningarna i Dädesjö» (1918). J.C.;E.W. Däggdjur, Mamma'lia, bilda den högsta klassen bland ryggradsdjuren och utmärkas genom följande karaktärer. Fostret är försett med väl utbildade fosterhöljen (se d. o.). De föda levande ungar (kloakdjuren lägga ägg), som uppfödas med sekret från hudkörtlar (mjölkkörtlar). De äro homoioterma (se d. o.), och kroppen är i regel försedd med en väl utbildad hårbeklädnad, vilken dock hos vissa former (t. ex. valarna) har tillbakabildats. I dylika fall anläggas dock hår hos fostret. Förekomst av hår är för d. lika karakteristisk som fjädrar för fåglarna och hornfjäll, resp, plåtar för kräldjuren. Man har därför också kallat d. »hårdjur». Hos vissa d. förekomma även hornfjäll. Så ha en del gnagare och pungdjur små fjäll på svansen samt myrkottarna (se d. o.) stora fjäll, som täcka kroppen. Bältdjuren (se d. o.) äro i läderhuden försedda med förbeningar, vilka täckas av hornplåtar och bilda ett skyddande pansar. Vidare äro hos d. finger-, resp, tåspetsarna i regel utrustade med hörnbeklädnad (undantag valar och enstaka andra) i form av klor, hovar, klövar el. naglar. Huden är rik på körtlar; man särskiljer två olika grupper: talg- och svettkörtlar. Karakteristisk för d. är utbildningen av mjölkkörtlar, omdanade svettkörtlar, vilka hos kloakdjuren mynna vid starkt utvecklade borst men hos övriga på s. k. bröstvårtor. Dessas antal växlar från 2 till 22 hos olika däggdjursordningar. De lägre d. ha vanl. flera och de högre färre. — Skelett: benen äro märghaltiga, endast vissa av ansiktets ben stundom pneumatiska. Mellan kraniets ben bibehållas i regel sömmarna (sutu-rer). Huvudskålen är rymlig och försedd med två ledknappar mot l:a halskotan (atlas). Framåt mot näshålan begränsas kranialhålan av silbensplattan, som är försedd med fina hål, genom vilka luktnerverna gå ned i näshålan. Karakteristisk för d. är dessutom underkäkens utbildning. Den består på vardera sidan av endast ett enda ben, som hos övriga ryggradsdjur motsvarar os denta'le. Framtill sammanstöta de båda underkäksgrenarna och förenas med varandra genom en söm, hak-sömmen. Stundom sammansmälta de, ss. hos människan, helt med varandra. Bakåt ledar underkäken i en ledskål på tinningbenet. Hos de andra ordn. bland ryggradsdjuren ledar ett särsk. ben på underkäksgrenarna, ledbenet, mot ett annat, kvadratbenet, på kraniet i tinningsregionen. Dessa båda ben, kvadratbenet och ledbenet, ha hos d. ryckt in i mellanörat och bilda hörselben, det förra hammaren och det senare städet. I regel finnas 7 halskotor; halsens längd är beroende på kotkropparuas längd. Extremiteterna visa betydande olikhster i sin utveckling i samband med djurens olika levnadssätt. Alltid äro de främre extremiteterna utbildade, under det att de bakre hos valar vid anpassningen till liv i vatten tillbakabildats, på samma gång som svansen med stjärtfena utvecklades till rörelseorgan. Fingrarna, resp, tårna äro typiskt 5 (pentadak-tyli), men hos många ordn. har en reduktion av antalet inträtt. Ss. allmän regel kan man säga, att tårna (fingrarna) tillbakabildas i följande ordning: l:a, 5:e, 2:a och 4:e. Hos en-tåiga former, ss. hos hästarna, är det sålunda den 3:e tån, hos tvåtåiga 3:e och 4:e och hos tretåiga 2:a, 3:e och 4:e tårna, som bibehållits. Vanl. äro också de mellersta tårna (fingrarna) starkast utvecklade, under det att sidotårna äro svagare. (Ang. extremiteternas närmare utbildning, se de olika däggdjursordn.) Utmärkande för d. är den starka utveckling. — 1029 — — 1030 —