DÖBELN flygeldörr, vanl. i plur.; även om båda dörr halvorna fattade som en enhet. Döbeln, stad i Sachsen vid Freiberger Mulde; 22,558 inv. (1925). Livlig järnindustri, fabrikation av lantbruksmaskiner, cigarrer m. m.; ligger i en mycket vacker och fruktbar trakt på en ö i Freiberger Mulde. H. Bm. Döbeln, von, adlig ätt stammande från n. Tyskland. Med. d:r Johannes Jacobus Döbelius (1640—84), prof, och stadsfysikus i Rostock, upphöjdes i tyskt riksadligt stånd 1681; hans son, nedannämnde D. 1), blev sv. adelsman 1717. D. 2) blev friherre 1809 enl. R. F. § 37; med hans son, kaptenen Napoleon v. D. (1802—47), utslocknade den friherrliga grenen. C. 1) Johan Jacob von D. (före adlandet Döbelius), läkare (1647—1743), med. d:r i Rostock 1695, assessor i Collegium me-dicum 1697, provinsialläkare i Skåne 1699, upptäckte Ramlösa hälsokälla och grundläde den alltjämt bestående brunnsinrättningen där 1707, stabsme-dikus vid de av M. Stenbock sammandragna trupperna i Skåne 1709, med. prof, vid Lunds univ. 1710. Förutom en rad akad. disputationer har D. bl. a. utg. »Be-skrifning om Ramlösa helso- och surbrunns upfinnande» (1708) och »Regiæ academiæ Lun-densis historia» (1740). C. 2) Georg Carl von D., den föregåendes sonson, friherre, krigare (1758—1820), kadett 1773, officersexamen 1775, sekundadjutant 1778, i fransk krigstjänst 1780, återkom till Sverige 1788, kapten 1789, major s. å., överstelöjtnant 1793, överste i armén 1795, sekundchef vid Nylandsbrigadens inf.-reg. s. å., generalmajor 1808, chef för N. skånska inf.-reg. 1812 och för arméns 3:e division s. å., generallöjtnant 1813. — Efter faderns tidiga död och moderns omgifte blev D:s uppfostran ganska försummad, och först efter försök på den sjömilitära och den juridiska banan fick han följa sin böjelse och bli officer. I fransk tjänst tillbragte D. flera år i Ostindien och utmärkte sig där i kriget mot engelsmännen. Vid ryska krigets utbrott återvände D. hem, tjänstgjorde 1789 som överadjutant hos Ste-dingk och gjorde sig bemärkt genom kallblo-dighet och militär skarpblick. Vid Porrassalmi (13/s) erhöll han ett svårt sår i pannan, vilket aldrig helt läktes och tvang honom att ständigt bära ett band om pannan, samt tillfångatogs lö/ø av ryssarna. Vid början av 1808 års krig utmärkte sig D. som chef för 3:e brigadens arriärgarde så, att han 17/4 utsågs till chef för 2:a brigaden, vari bl. a. ingick Björneborgs inf.-reg. 18/4 tog D. med sin brigad en hedrande del i striden vid Siikajoki och bidrog ul7 väsentligt till segern vid Lappo. Som befälhavare för ett självständigt detachemang vann D. 10/8 segern vid Kauhajoki men tvangs av sjukdom att nedlägga befälet och begav sig G. C. von Döbeln. till Vasa. Ännu febersjuk ställde han sig dock åter i spetsen för sina trupper, då en rysk avd. hotade att kringgå den sv. huvudhären, och tillbakaslog utan större svårighet ryssarna vid Juutas, 13/#. I okt. erhöll D. befälet på Äland men kunde på gr. av sjukdom först i febr. 1809 begiva sig dit och lyckades hos trupperna ingjuta en fläkt av sin egen anda av mod, plikttrohet och tillförsikt. Mot den överlägsna ryska styrka, som i mars ryckte fram till angrepp, var motstånd omöjligt, om ej hjälp kom från Sverige. Då revolutionen hindrade de därtill redan beordrade truppernas avmarsch, måste D. draga sig tillbaka men lyckades uppehålla ryssarna med underhandlingar och genom ett beundransvärt återtåg med ganska ringa förluster rädda trupperna till fastlandet. D., som ogillade Gustav IV Adolfs avsättning, nedlade därpå befälet men — 1037 — — 1038 —