DÖBEREINER utnämndes 17/8 till chef för n. fördelningen. Genom sin sedvanliga energi och en konvention med ryssarna lyckades D. här rädda samtliga de betydande förråden i Umeå. Stilleståndet ogillades först av regeringen, men efter närmare underrättelser belönades D. med friherrevärdighet. På gr. av sjukdom avlöstes nu D. av Sandels men erhöll 21/6 befälet mot norrmännen, som hotade att intränga i Jämtland. Han lyckades omringa dem vid Bleckåsen men avstod från utnyttjandet av den vunna fördelen och slöt stillestånd för att få trupperna fria att användas mot ryssarna. I fälttåget i Tyskland 1813 deltog D. i början som divi-sionsbefälhavare. För sin militärt utan tvivel riktiga, men under dåv. politiska läge betänkliga åtgärd att utan order sända några bataljoner till det av fransmännen hotade Hamburgs undsättning, ställdes D. för krigsrätt och dömdes till döden. Domen mildrades emellertid till 1 års fästning, men redan 7/i2 1813 frigavs D. och återvann snart Karl Johans gunst. — D. utmärkte sig ej blott genom stor tapperhet, plikttrohet och kallblodighet utan även, vilket var mindre vanligt bland dåtidens sv. officerare, för initiativkraft, ansvarsglädje och militär skarpblick och torde kunna anses som sin tids mest framstående sv. officer. Häftig, egensinnig och självständig, stötte han lätt de högre uppsatta men åtnjöt av truppen ett obegränsat förtroende. Hans tal, dagorder och skrifter utmärka sig för en något abrupt och egendomlig, men varmhjärtad och gripande stil. Särsk. berömt är hans tal till de finska trupperna i Umeå 28/9 1809. — Litt.: »Några anteckningar om och af general v. D.» (4 bd, 1856—78); »Sveriges krig åren 1808 och 1809» (1890 ff.); C. O. Nordensvan, »G. C. v. D.» (1908); E. Fahlman (K. S. Dahlbäck), »General D.» (1915); L. Tingsten, »Huvuddragen av Sveriges yttre politik, krigsförberedelser m. m. från och med fredssluten 1809—1810 till mitten av juli 1813» (1923). P. S. Dö'bereiner [-alnar], Johann Wolfgang, tysk kemist (1780—1849), prof, i Jena 1810, mest bekant genom sina iakttagelser över platinans egenskaper som katalysator, vilka han begagnade sig av i det av honom uppfunna s. k. D:ska elddonet. D. var Goethes rådgivare i kemiska frågor. Lj. Dö'blin, Alfred, tysk förf, och läkare (f. 1878). Sedan sin debut 1913 har D. utg. ett stort antal romaner och noveller i modern expressionistisk stil, bl. a. den halvt satiriska, halvt groteska romanen »Wadzeks Kampf mit der Dampfturbine» (1918), »Wallenstein» (1920), en uppgörelse med samtiden i form av en skildring från 30-åriga kriget, samt »Berge, Meere und Giganten» (1924), en originell och fantastisk skildring av människosläktets kommande utveckling. A. L-dt. Död. 1) Med., fysiol. D. i biologisk mening är liktydig med det definitiva upphörandet av en organisms livsyttringar. Detta blir alltid förr el. senare följden vid frånvaro av vissa yttre betingelser ss. näringstillförsel, lämplig temperatur och en viss grad av fuktighet, om också en del, framför allt lägre, organismer kunna vara mycket motståndskraftiga härvidlag. Även direkt skadliga inverkningar av mekanisk, kemisk (förgiftning), elektrisk och annan art kunna medföra d. Vid de flercelliga och högre organismerna kan den dödande skadan drabba endast celler, organ- el. kroppsdelar, under det att organismen som helhet fortlever, s. k. lokal d. (se Brand och Nekros), till skillnad från allmän d., då organismens samtliga funktioner upphöra och individen som sådan går under. Den intima växelverkan, som äger rum mellan skilda organ, gör dock, att en lokal d. el. funktions-rubbning av ett organ ofta verkar störande på andra, och det gives organ, vilkas verksamhet icke kan upphöra utan att medföra ett avstannande av jämväl alla övrigas. Till sådana livsviktiga organ höra utom centrala nervsystemet, cirkulations- och andningsorganen, njurar, lever och vissa endokrina organ. Allteftersom den ursprungliga skadan vållats av sjukdom el. yttre våld, talar man i dessa fall om patologisk el. våldsam d. Hos de flercelliga organismerna måste man emellertid dessutom räkna med ens. k. fysiologisk ålder s-d. på gr. av vissa med åldern inträdande förändringar i organen. Dessa åldersförändringar (se d. o.) bero näml, helt säkert ej på yttre inverkningar utan på en av livsprocesserna själva betingad förslitning av organen, varigenom förr el. senare, alltefter djurartens organisation, ett avstannande av organfunktionerna blir den naturliga följden och varje djurart får sig tillmätt en inom vissa gränser varierande fysiologisk livslängd. De encelliga organismerna ävensom celler i vissa vävnader, t. ex. hud-epitelceller, ha en obegränsad förmåga att genom fortgående delning förnya och föryngra sig, men ju högre utdifferentierade cellerna äro, desto mera inskränkt blir deras regene-rationsförmåga. Gangliecellerna i centrala nervsystemet sakna den helt, deras antal är i huvudsak anlagt redan vid födelsen, någon nybildning kommer icke senare till stånd, åldrandet gör sig hos dessa därför starkt gällande, och den fysiologiska ålders-d. hos människan sättes därför främst i samband med åldersförändringarna just i gangliecellerna. Som följd av dessa avtar funktionsförmågan hos nerv — 1039 — — 1040 —