DÖDA FALLET Döda fallet. transplanteras över på levande och fortsätta att tillväxa, och ett kallblodigt djurs hjärta kan fås att fortfarande slå lång tid efter uttagandet ur kroppen. Det dröjer dock i allm. ej länge, förrän cellerna undergå förändringar, varigenom all utlösning av livsföreteelser definitivt omöjliggöres. Dessa förändringar få sitt uttryck i de s. k. dödstecknen (se d. o.), vid vilkas förhandenvaro d. säkert kan konstateras. af K. 2) Teol., den andra döden, uttryck i Joh. Upp. 2:11; 20:6,14; 21:8 syftande på den eviga förtappelsen. Evig död, se Evighet. S. N. Döda fallet. Vid istidens slut bildade Indalsälvens dalgång en fjord, i vilken de från inlandsisen kommande smältvattensälvarna avlagrade stora grus- och slammassor, som på många ställen, där dalgången var smal, anhopades till väldiga barriärer, vilka mer el. mindre fullst. utfyllde dalgången. När landet efter isens bortsmältande höjde sig (se N i v å-förändringar), började älven gräva sig en fåra genom de i dalbottnen liggande sedimentmassorna, men det hände på en del ställen, att den ej återfann sin ursprungliga, före istiden uteroderade dalfåra, ty där den var som djupast, voro ofta de lösa sedimentmassornas barriärer högst upptornade. Älven kom att rinna fram vid sidan om sin gamla fåra och påträffade stundom, när den vid fortsatt landhöjning skar sig allt djupare ned, bergtrösklar, som gåvo upphov till fall och forsar. På detta sätt uppkom Storforsen, det nuv. D. f. Likartade förhållanden ha skapat Hammarforsen och Krångedeforsarna. Samtidigt med D. f. Ur S.T.F.-s bildarkiv. uppkom Ragundasjön. D. f. ligger 10 km. n. v. om Bispgården, ö. Jämtland. Under den tid, som ligger mellan Ragundasjöns uppkomst och denna sjös avtappning, har Indalsälven utgrävt den ståtliga, omkr. 1 km. långa klippränna, D. f:s kan jon, som sträcker sig från D. f. till mötespunkten med den nuv. älvfåran. Storforsens fallhöjd torde ha uppgått till c:a 35 m., varav nära 20 m. kom på D. f:s lodräta stup. Storforsen var det största vattenfallet i Indalsälven ock kanske det mest storslagna i Sverige. Timmerflottning från trakter belägna ovanför fallet var omöjlig; timret bröts sönder som stickor mot klipporna i de rasande strömvirvlarna. Därför uppkommo redan i början av 1700-talet planer på att skapa en flottled förbi Storforsen, men av flera anledningar kommo dessa ej till utförande förrän i slutet av samma årh., då en köpman från Sundsvall, Magnus Huss (»Vild-Hussen»), kom på idén att leda Boängsbäckens vatten (se kartskiss sp. 1042) ned på den dämmande grusbarriären och låta det gräva en kanal förbi Storforsen. 1796 steg vårfloden så högt, att Ragundasjöns vatten började rinna genom denna kanal. Vattnet skar sig fort ned i barriären, och på 4 tim. natten mellan 6/0 och 7/0 förde Indalsälven bort hela den dämmande sedimentmassan. Älven återfann sin ursprungliga fåra, Storforsen tystnade och blev D. f., Ragundasjön försvann. Sedan 1926 äro D. f. och dess kanjon fridlysta. —• Litt.: H. W. Ahlmann, C. Caldenius och R. Sandegren, »Ragundasjön» (i »Sveriges geologiska undersökning». Ser. Ca, nr. 12, 1924); R. Sandegren, »D. f. i Jämtland och dess kanjon» (i »Sveriges natur», 1926). — Litterärt har — 1043 — — 1044 —