DÖD centra, i första hand de högre kvalificerade i hjärnbarken, visande sig i ett successivt avtagande av de intellektuella funktionerna, men efter hand dragas även lägre, reglerande centra in i den fortskridande förlamningen, och när verksamheten som följd härav avstannat i de livsviktiga centra för andning och cirkulation, inträder den allmänna d. lugnt och nästan lika omärkligt som vid det slutliga slocknandet av en länge endast sakta flämtande låga. Denna fysiologiska ålders-d. är dock, åtm. hos kulturmänniskan, ytterst sällsynt. Kulturlivet utsätter henne för så många yttre skadligheter (infektionssjukdomar, olämplig diet, njutningsmedel m. m.), varför livet i regel kommer att avbrytas före den fysiologiska gränsens uppnående. Även de flesta åldringar falla sålunda offer för patologisk d. Den hos dem så vanliga arteriosklerosen (»åderförkalkningen») är icke heller att uppfatta som en fysiologisk åldersförändring utan som en kulturskada, vadan alltså d. i följdsjukdomar härav (hjärnblödning, hjärnuppmjukning, hjärtslag) måste räknas som patologisk. En patologisk d. kan ibland inträffa plötsligt, ss. vid hjärtslag el. inre förblödning; cirkulationen avstannar då med ens, all hjärnverksamhet upphör samtidigt och i följd härav också andningen. När däremot den ursprungliga skadan drabbat något annat organ än hjärtat, brukar d. ej inträda så plötsligt, övriga organ fortsätta då ännu någon tid sin verksamhet, mer el. mindre försvårat. Härigenom uppkommer det tillstånd, som benämnts dödskampen el. agonien. Denna kan te sig olika vid olika dödssätt. Oftast blir det dock hjärtat, som håller längst ut, ehuru med alltmer avtagande styrka. Som följd av hjärtsvaghet inställa sig köld och blåfärgning av perifera kroppsdelar, ödembildning i lungor. Ansamling av vätska och sekret i lungor och luftrör ge anledning till rosslande ljud vid andningen (dödsrossling, stertor). Dödskampen gör ofta ett hemskt intryck på omgivningen; för den döende själv innebär den dock i regel icke det svåra lidande, man oftast föreställer sig. Symtomen kunna i huvudsak återföras till den börjande förlamningen av cirkulations- och andningscentra, och när det kommit så långt, har hjärnbarken redan upphört att fungera och medvetandet således slocknat. Visserligen kan agonien ej sällan föregås av mer el. mindre svåra och smärtsamma tillstånd, men det är så barmhärtigt ordnat, att när den verkligen sätter in, den döende icke längre är medveten om vad som sker. Det har därför med fog kunnat sägas, att lika omedvetet som människan gör sitt inträde i livet, lämnar hon det också (se O. Bloch, »Döden», 1904). Läkarvetenskapen har dessutom i sin makt att i fall, där smärtor el. plågsamma symtom verkligen göra sig grillande, undertrycka dessa, och beredandet av en möjligast lugn och smärtfri agoni, en s. k. euthanasi (se d. o.), utgör i själva veriset en ej oviktig uppgift i all sakkunnig sjukvård. — Med kardinalfunktionernas, andningens och cirkulationens, upphörande kan i regel den allmänna d. anses ha gjort sitt inträde, då ett återvändande av dessa funktioner endast undantagsvis är möjligt, vid s. k. skendöd (se d. o.). Dock inställa ej alla celler och vävnader omedelbart sin verksamhet utan förbli längre el. kortare tid överlevande, olika länge för olika cellslag och djurarter, överhud kan t. ex. även efter flera timmar Kartskiss över trakten kring Döda fallet före 1796. — 1041 — — 1042 —