DÖDSURET rer i djupare liggande kroppsdelar. Här bildas, utom på de platser, som äro utsatta för tryck från underlaget, på gr. av denna blodfyllnad inom 6—12 timmar blåvioletta likfläckar. Av likfläckarnas läge kan man således sluta till likets läge efter döden; vid t. ex. framstupa läge uppträda likfläckarna på kroppens fram sida, vid ryggläge på kroppens ryggsida. 4. Förruttnelsetecken. Det vävnads-sönderfall, som först inställer sig som en au-tolys mycket snart efter döden, fortskrider än hastigare, då förruttnelse- och andra bakterier från tarm- el. sjukdomshärdar tillväxa och sprida sig i kroppen. Huden (i regel först bukhuden) antager en grönröd missfärgning, med gas fyllda blåsor uppkomma, och en stinkande lukt, liklukten, inställer sig. Förruttnelsen är det sist inträdande dödstecknet men kan även det uppträda ganska tidigt vid t. ex. vissa sjukdomar, vid varm lufttemp. o. s. v. 5. ö g o-n ens »bristning» efter döden beror på. att hornhinnorna genom vätskeminskning bli glanslösa och grumlas samt att ögongloberna av samma skäl bli mindre fasta och sjunka in i ögonhålorna. T. H-n. Dödsuret, zool., se Trägnagare. Dödsvaka, se V i g i 1 i a. Död tid, detsamma som nipflod, se Ebb och flod. Dödvatten. 1) Ett särsk. bland norska skeppare välbekant, egendomligt hinder, som stundom träffar fartyg med svag drivkraft. I en havsvik, där ett lager av lätt, färskt vatten övertäcker det tyngre havsvattnet, kan ett sådant fartyg »råka i dödvatten» och förlorar då nästan hela sin hastighet. Orsaken är att svallvågor (icke direkt synliga) bildas nere i gränsytan mellan det tunga och det lätta vattnet. I och med övergången till snabbgående ångfartyg försvinner företeelsen, men den lever kvar i det bildlika uttrycket, att ett företag e. d. »ligger i dödvatten». V. W. E. 2) D. el. d ö d t i d, detsamma som nipflod, se Ebb och flod. Död vikt (eng. dead weight). 1) Sjöv., dödvikt, den sammanlagda vikten (i ton) av den last och det bränsle, ett fartyg förmår bära, då det nedlastas till sitt största tillåtna djupgående, d. v. s. till lastlinjemärket. T. Hrn. 2) Sportv., den vikt utom ryttaren, som en häst bär vid ridning. Särsk. vid kapplöpningar är det önskvärt, att d. är så liten som möjligt. S. C-r. Död vinkel, krigsv., den del av förterrängen framför en observations- el. skjutplats (pjäs-, batteriplats), som på gr. av skylande (skyddande) terrängformationer el. terrängbeklädnad (skog, byggnader o. s. v.) icke kan ses, resp, beskjutas från platsen i fråga. Olägenheterna av d. v. kunna minskas genom anordnande av flankerande insyn, resp, beskjut-ning, vid befästningar även genom brytning av befästningslinjen, utfyllning av sänkor i marken m. m. II. Sbg. Döglingolja, tran från näbbvalen el. döglingen. Se Valolja. Dölehästen, norsk lantras av kallblodig typ. D:s levande vikt överstiger sällan 600 kg. Den är härdig, förnöjsam och villig. Extremile-terna äro kraftiga och ha hårda och starka hovar. I såväl skritt som trav rör den sig med säkerhet både i bergig och slät terräng. D. har ofta lantrasens vanliga exteriörfel. Jfr Gudbrandsdals hästen och H ä s t r a-s e r. H. Fqt. Dölen, norskt veckoblad (1858—66), utg. på landsmål av O. A. Vinje (se denne). DöTlinger. 1) Ignaz D., tysk läkare (1770 —1841), 1794 prof, i Bamberg, 1803 i Würz-burg, 1823 i Landshut och 1826 i München, utarbetade på grundval av sina lärjungars (v. Baer, Pander, d’Alton) jämförande anatomiska och fysiologiska undersökningar, en ulveck-lingslära. D. utgav »Wert und Bedeutung der vergleichenden Anatomie» (1814), »Beiträgc zur Entwicklungsgeschichte des Gehirns» (s. å.), »Grundzüge der Entwicklung des Zell-, Knochen- und Blutsystems» (1842). [Wk.| 2) Johann Joseph Ignaz von D., den föregåendes son, kyrkohistoriker (1799—1890), 1827 prof, i kyrkohistoria och kyrkorätt i München, »Tysklands störste katolske kyrkohistoriker». D. fick snart ledareställning inom den av romantiken påverkade, konfessionellt betonade katolska riktningen. I dess anda verkade han ss. journalist och politiker (medl. av bajerska lantdagen från 1845, av parlamentet i Frankfurt 1848—49) samt genom sina kyrkohistoriska arbeten, bl. a. »Die Reformation» (3 bd, 1846—48) och »Luther» (1851, 2 Aufl. 1890). Däremot bekämpade han jesuiternas ultramontanism och satte emot deras nyskolastik och kurialism en nationellt tysk katolicism på vetenskaplig grund (»Die Papst-fabeln», 1863; 2 Aufl. 1890). Ehuru D. ej blev medl. av Vatikankonsiliet 1870, var han dock en av de farligaste motståndarna till läran om påvens ofelbarhet såväl genom sina kritiska — 1071 — — 1072 —