DÖDSTECKEN ning ss. statligt straffmedel. Med statsmaktens växande styrka och dess ökade energi i brottslighetens bekämpande tilltog d:s användning betydligt, tills det under 1600- och 1700-talen enl. åtskilliga länders straffrätt var hart när det huvudsakliga straffmedlet. Även den sv. 1734 års lag stadgade d. för ett betydligt antal brott. Frihetsstraffens utveckling, upplysningstidens filosofi och senare tiders mera humana åskådningssätt ha, jämte en alltmer utbredd insikt om dödsstraffets ofta bristande effektivitet ss. avskräckningsmedel, numera lett till starkt minskad användning av d. och i många länder till dess fullständiga avskaffande (tidigast, på 1780-talet, i Toskana och Österrike, där det emellertid snart åter infördes), åtm. ur de allmänna strafflagarna. I nutida rättsordning är d. sålunda avskaffat bl. a. i Holland (1870), Norge (1902) och i Danmark (1930, efter att ej ha tillämpats efter 1892) och f. ö. i ett stort antal, särsk. mindre stater. Så även i Sverige, där d., som under den nuv. strafflagens giltighetstid fr. o. m. 1865 tillämpats 15 gånger, senast 1910, år 1921 avlägsnades ur lagstiftningen med undantag av krigslagarna (se d. o.). I andra länder kvarstår d. även i den icke militära lagstiftningen men användes sedan länge icke, t. ex. Belgien; i Finland hade d. intill den senaste orostiden icke verkställts sedan 1826. I åter andra länder, ss. England och Frankrike, är användning av d. alltjämt ganska vanlig; för det i Tyskland f. n. långt framskridna straffrättsliga reformarbetet är frågan om bibehållande el. avskaffande av d. en av de svåraste stötestenarna. De lagstiftningar, som bibehållit d., äro inbördes olika utom beträffande den större el. mindre krets av brott, vid vilka det ifrågakommer, även på det sätt att somliga lagar städse upptaga d. allenast ss. ett alternativ, medan andra göra det obligatoriskt vid vissa brott (t. ex. engelsk och ännu gällande tysk rätt vid mord.). Härjämte beror dess faktiska användning väsentligen av det sätt, varpå benådningsmakten utövas. — Straffets verkställande, avrättningen, var i äldre tid ofta anordnad på mycket skiftande sätt, olika för män och kvinnor o. s. v., ofta kvalificerat genom metoder, som skulle göra straffet särskilt plågsamt (rådbråkning, levande begravning o. s. v.) el. nesligt och därigenom mera avskräckande. Numera verkställes d. i allm. genom halshuggning (oftast med fallbila, se d. o.), stundom genom hängning (England), medelst elektricitet el. genom skjutning (s. k. arkebusering. bL a. i vissa fall enl. den sv. militärstraffrätten) . R. B-l. Dödssynd, teologiskt begrepp, som omnäm- nes redan i N. T. (I Joh. 5:16, varmed Matt 12:31 kan jämföras). Under de första årh. drogs gränsen mellan d. och annan synd i allm. så, att mord, hor och avgudadyrkan betecknades ss. d. Begicks d. efter dopet, medgavs icke förlåtelse och återförening med kyrkan. Skillnaden i behandling av d. o. a. synder bortföll dock på 200-talet (se Bot). Under medeltiden blev gränsen mellan d. och förlåtlig synd flytande; en tredje grupp, de s. k. huvudsynderna, insköts emellan dem. Den evangeliskluterska teologien fattar icke synden kasuistiskt ss. enskilda mer el. mindre lagstridiga handlingar, utan ss. det från Gud bortvända, mot honom fientliga sinnelaget (otro). Begreppet d. kan därför ej bestämmas objektivt, utan hänsyn måste tagas till sinnelaget. All synd är d. i den meningen, att livsgemenskapen med Gud därigenom brytes, men all synd är å andra sidan förlåtlig, när den ångras och bekännes. A. M-n. Dödstecken. Då hjärtat slutat att slå, »pulsen» ej längre kännes och andningen har upphört, har som regel döden inträtt. Några fullt säkra d. se vi dock ej häri. Ss. sådana tecken på att döden oåterkalleligen inträtt, blodomlopp och ämnesomsättning för alltid upphört, räknas följande förändringar: 1. Likkyla (algor mortis). Kroppstemp. sjunker och antager i regel inom några timmar den omgivande luftens. Endast i undantagsfall, t. ex. vid död i stelkramp el. genom värmeslag, har man efter döden iakttagit en kortvarigare temp.-stegring. 2. Likstelhet (rigor mortis). Musklerna förkortas och stelna genom en koagulation i muskelsubstansen. Kroppen blir styv, och ledrörelser kunna endast med våld åstadkommas. Likstelheten uppträder först i käk-och halsmuskler och skrider småningom nedåt, inträder sist i benen och är fullt utbildad inom 12, senast 24 tim. Efter ett el. ett par, mera sällan först efter flera dygn, löses likstelheten åter och i motsatt ordning mot den, i vilken den inträtt. Vid bl. a. hastig död, vid kraftig muskulatur och vid varmare lufttemperatur inträder likstelheten i regel hastigare än eljest och löses också hastigare. Däremot är det ej troligt, att likstelhet vid våldsam död kan inträda så hastigt, att den ställning individen intager i dödsögonblicket blir fixerad (kataleptisk likstelhet, »fäktarställning», »skräckställning»). Löser man likstelhet med våld, inträder den ej ånyo. Även den glatta muskulaturen stelnar, varigenom t. ex. »gåshud» bildas, liksom också hjärtmuskulaturen. 3. Likfläckar (livo'res mortis). Blodet i hjärtat och de större kärlen koagulerar som regel; det övriga blodet sjunker på gr. av sin tyngd till vener och kapillä — 1069 — — 1070 —