DÖRFLER astronom (1643—88), ansåg 1681,alltså föreNew-tons »Principia», i »Astronomische Betrachtung des grossen Cometen .. 1680 und .. 1681», att kometens bana var en parabel med solen i brännpunkten. Härvid är emellertid att märka, att Hevelius förut (i »Cometographia», 1668) framhållit ss. sannolikt, att kometerna beskriva paraboliska el. liknande mot solen konkava banor. Vad som hos D. är nytt, är att solen skulle ligga i brännpunkten. Emellertid ha varken Hevelius el. D. kunnat visa, huru den föreslagna paraboliska banan skulle beräknas. Ch. Dörfler, Peter, tysk förf. (f. 1878), slog igenom med »Als Mutter noch lebte» (1912). D. är god psykolog och talangfull folklivsskild-rare: »Der Weltkrieg im schwäbischen Him-melreich» (1916), »Neue Götter» (1920), »Der ungerechte Heller» (1922), »Die Pabstfahrt durch Schwaben» (1923), »Siegfried im All-gäu» (1924). D., som är katolik, har även framträtt som teologisk förf. A. Bd. Döring (eg. Härin g), Theodor, tysk skådespelare (1803—78), från 1826 anställd i Breslau, Mainz, Mannheim och Hamburg, 1837 —41 vid hovteatern i Stuttgart, 1841—45 vid hovteatern i Hannover och från 1845 vid kungl. teatern i Berlin. D. ägde en spelande fantasi, ett levande temperament och en lekande humor. Hans konst var i sällsynt grad inspirerad och spände över den realistiska män-niskoframställningens hela register. Bland D:s roller märkas Kung Lear, Richard III, Jago i »Othello», Shylock i »Köpmannen i Venedig», Falstaff i »Henrik IV», Tartuffe, Harpagon i »Den girige», Nathan den vise, Mefistofeles i »Faust», Adam i »Den sönderslagna krukan» och Mäster Anton i »Maria Magdalena» (Heb-bel). G. K-g. Döring, August, tysk filosof (1834—1912), 1870—83 gymnasierektor, sedan docent i Berlin, betraktade filosofien framför allt som egendomslära (»Philosophische Güterlehre», 1888, och »Handbuch der menschlich-natür-lichen Sittenlehre», 1899, en empiristisk etik); från samma synvinkel framställde han den grekiska filosofien (»Geschichte der griechi-schen Philosophie», 2 bd, 1903). E.v.A. Dörj, krokredskap för fiske, bestående av ett snöre med sänke samt en el. två krokar fästade med tafsar (»tömmar») vid snöret el. i sänket. D. brukas särsk. vid makrillfiske från seglande båt, varvid d. släpas efter båten, ränndörj (med 1 töm vid sänket och 1 längre upp på snöret). Snöret fästes i båten el. på stänger, som skjuta ut från båten. Som agn brukas vanl. en bit makrillskinn. Vid det bohuslänska makrillfisket i Nordsjön användas stora båtar med flera dörjestänger och 2—3 snören på varje stång; fångsten saltas ombord. D. användes även från stillaliggande båt, dels i övre vattenlagren efter makrill (s I a g d ö r j, med 1 töm, fästad vid sänket), dels vid bottnen efter vittling, torsk m. m. (bottendörj, vittlingdörj, med 2 olika långa, t. ex. 75, resp. 60 cm., tömmar). Bottendörjen halas ut, till dess man känner, att sänket nått bottnen, varefter man halar upp ett par alnar, så att kroken kommer att befinna sig något över bottnen. Ofta dragés d. över ett »halhorn», ett kohorn, fästat med ett träskaft vid relingen. N. R-n. Dörjes moderdroppar, se Du R i e t z’ moderdroppar. Dö'rpfeld [-fält], Friedrich Wilhelm, tysk skolman (1824—93), lärare, senare rektor i Wupperfeld-Barmen. D. tillämpade självständigt Herbarts (se denne) pedagogik på folkskolan och står i åtskilliga avseenden som en föregångsman inom tyskt folkskoleväsen. Särsk. betonade han de samhällsvetenskapliga synpunkterna vid undervisning i historia och geografi. D:s »Gesammelte Schriften» utgåvos 1894—1901 i 12 bd. — Litt.: Anna Carnap, »F. W. D.» (2 Aufl. 1903). G.A.J. Dö'rpfeld [-fält], Wilhelm, tysk klassisk arkeolog (f. 1856), sekreterare och direktör för tyska arkeologiska inst. i Aten 1882—1912, prof, i Jena sedan 1919, har lett ett stort antal utgrävningar, bl. a. i Hissarlik, Olympia, Pergamon och på Korfu samt utg. de betydelsefulla »Das griechische Thea-ler» (1896, jämte E. Reisch), »Troja und Ilion» (2 bd, 1902), »Alt- Ithaca» (2 bd, 1927). W.N. Dörr, anordning för tillslutande av inträdes-el. förbindelseöppningar i en byggnad. D. äro vanl. av något mera än manshöjd och utföras mestadels av trä. Till byggnader av enklaste slag användas regel-d. av släta el. profilerade bräder, fästade å vågräta reglar (A). För byggnader, som tjäna till uppehållsplats för människor, användas i allm. fyllnings-d. (B-D), bestående av ett medelst tappning hopfogat ramverk av plank (a), i vars mellanrum s. k. fyllningar (b) av tunt hoplimmat trä innotats. Profileras därvid icke ramstyckena, säges d. vara utförd istenfason (F); profileras den mot fyllningen vända kanten av ramstycket, kallas utförandet halvfransk fason (G); — 1075 — — 1076 —