EBBO logiens banbrytare. Hans <Über das Gedächt-niss» (1885) inledde det experimentella studiet av minne och inlärning. 1890 grundade E. den första psykologiska facktidskr. i Tyskland, »Zeitschrift für Psychologie und Physiologie der Sinnesorgane»; han var även framstående ss. läroboksförf. (»Grundzüge der Psychologie», 2 bd, 1897—1913). G.A.J. Ebbo, frankisk ärkebiskop, se E b o. Ebb och flod el. tidvatten kallar man havsytans regelbundet upprepade höjdföränd-ringar, som bero på månens och solens inverkan. Med ebb betecknar man såväl fallande vatten som lågvatten och med flod såväl stigande vatten som högvatten. — Att månen och solen måste åstadkomma tidvatten, påvisades först av Newton. Om månen attraherade alla delar av jordklotet med samma styrka, skulle den endast meddela jorden i dess helhet en månatlig kretsrörelse kring jordens och månens gemensamma tyngdpunkt. I verkligheten ökas attraktionen, när avståndet minskas, så att vattenmassorna på den mot månen vända jordhalvan påverkas så att säga av en överloppskraft i riktning mot månen. De på den motsatta jordhalvan befintliga vattenmassorna attraheras med mindre kraft än den genomsnittliga och bortstötas skenbart från månen. Finge vattnet tid att inställa sig i det mot dessa »tidvattensalstrande krafter» svarande jämviktsläget, skulle det därför alltid vara flod inom de två mot och från månen vända delarna av jordytan och ebb inom det mellanliggande bältet. Även solen har en liknande verkan, men då denna avtager mycket snabbt (omvänt som tredje potensen) med växande avstånd från jorden, blir den, trots solens större massa, icke fullt hälften så stor som månens verkan. — Tidvattnets vanliga, typiska förlopp är att på samma ort flod och ebb vardera inträffa 2 gånger under 24 tim. 50 min. (d. v. s. den tid, på vilken månen skenbart går runt jorden). Flodens höjd, räknad från lågvatten till högvatten, ändrar sig under månadens lopp, så att den är störst vid ny- och fullmåne (springflod) och minst vid halvmåne (nipflod). Förklaringen härtill är enkel. Vid ny- och fullmåne samverka sol och måne; vid halvmåne däremot motverka de varandra, i det att solen alstrar ebb, där månen alstrar flod, och omvänt. Teoretiskt skulle springfloden vara nära 3 gånger så hög som nipfloden. — I verkligheten har tidvattnet mycket olika karaktär på olika kuststräckor och t. o. m. i olika enstaka hamnar. Sålunda är skillnaden mellan springflod och nipflod obetydlig i vissa trakter, t. ex. Nordamerikas atlantiska kust, men på andra ställen så stor, att tidvattnet nästan försvinner vid nipflodtid. Det förekommer t. o. m., att tidvattnet icke följer månens utan solens omlopp, så att högvatten året runt inträffar på samma klockslag, så t. ex. på Ceylon och Tahiti samt eget nog i en enda hamn, Courtown, på Irlands ostkust. Vidare är i allm. varannan flod högre och varannan lägre. Detta förhållande, den dagliga olikheten, är föga utpräglat i europeiska farvatten men starkt t. ex. i s. ö. Sydamerika. I vissa trakter, t. ex. omkr. Borneo och i Mexikanska viken, försvinner rent av varannan flod, så att man får endast ett högvatten och ett lågvatten varje dag (»heldags-tidvatten»). Slutl. är att märka, att högvatten icke behöver inträffa samtidigt med att månen el. solen står högst på himmelen. Hamntiden, d. v. s. det klockslag, då högvatten inträffar vid ny- el. fullmåne, är alltid densamma för varje särskild hamn men växlar från ort till ort urtavlan runt. Likaså kan springflod inträffa en längre el. kortare tid efter el. även före ny- och fullmåne. Denna tidsskillnad kallas tidvattnets »ålder». — Orsakerna till dessa och andra här icke omnämnda egendomligheter äro endast ofullständigt kända, och deras förklaring försvåras därigenom att tidvattnet på öppna havet icke kan iakttagas (annat än från några enstaka oceaniska öar). På ett med hav helt övertäckt jordklot skulle tidvattensvågorna vandra jorden runt med bibehållande av oföränderliga lägen i förhållande till månen och solen. I verkligheten är detta endast i någon mån möjligt i Sydhavet s. om Amerika, Afrika och Australien. Eljest, t. ex. i Atlanten, uppkomma däremot s. k. stående vågor, vilka kunna liknas vid skvalpningen i en balja, som regelmässigt ruckas fram och tillbaka. Månen alstrar ett sådant system av stående vågor med en period (d. v. s. tidslängd) av 12 tim. 25 min. och solen ett annat system med en period av jämnt 12 tim. Varje sådant vågsystem företer vissa nodlinjer (se Nod), längs vilka vattenytan förblir orörlig, under det att vattenståndsförändringarna äro störst någonstädes mitt emellan nodlinjerna. I närheten av solvågornas nodlinjer beror tidvattnet därför enbart på månen, och skillnaden mellan springflod och nipflod försvinner. I närheten av månvågornas nodlinjer blir däremot solens verkan enarådande med ren 12-timmars flod som i Courtown. Om månen (el. solen) icke befinner sig just över ekvatorn, attraheras havsvattnet mot ett centrum på n. halvklotet och ett på det s. Dessa bägge centra vandra runt jorden från ö. till v. och passera omväxlande — med 12 timmars mellantid — en bestämd meridian. Detta är den — 1095 — — 1096 —