ÉCOLE LIBRE DES SCIENCES POLITIQUES École libre des Sciences politiques [ekå'1 li'bra dä siä's påliti'k], Paris (Rue S. Guil-laume 27), fransk högsk. avsedd för dem, som önska förbereda sig för den diplomatiska banan, för Conseil d’état (se d. o.), Cour des comptes (se C o u r) el. vissa befattningar i kolonierna. Studietiden är 2 el. 3 år. Skolan mottager, utan några särsk. examensvillkor, auskultanter samt franska och utländska elever. Efter genomgången kurs erhålles diplom. P. T. École nationale et spéciale des beaux-arts [ekå'1 nasjåna'1 e spesja'1 dä båz-a'r], »École des beaux-arts», Paris, den franska konst-högsk., grundades 1648 under titeln École académique och fick 1793 sitt nuv. namn. Dess byggnad är belägen på den vänstra Seinestranden vid Rue Bonaparte. Skolan meddelar fri undervisning i sina avd. för måleri, skulptur och arkitektur. Den besitter åtskilliga fonder och utdelar årl. konstnärliga pris. K.E.S. École normale (supérieure) [ekå'1 nårma'l syperiö'r], Paris (Rue d’Ulm), fransk högsk. för utbildning av läroverkslärare, grundad 1808. É. har en humanistisk och en naturvetenskaplig sektion och mottager såväl inter-natelever som utanför skolan boende; alla eleverna äro boursiers (stipendiater) och ha uttagits vid en inträdesprövning. Eleverna deltaga i univ:s kurser samt dessutom i specialkurser. De förberedas (liksom övriga studenter) för lic.-examen (la licence) och på samma gång för den ganska svåra concours de l’agré-gation (det senare provet är dock icke reserverat endast för É:s elever; vilken licentiat som helst kan få anmäla sig). Det är framför allt bland de agrégés, som utgå från É., som univ.-professorerna rekryteras. P. T. École pratique des hautes études [ekå'1 prati'k dä å'ts-ety'd], Paris (vid Sorbonne), fransk högsk. för praktiska övningar vid sidan av univ:s teoretiska undervisning. É. är delad i 5 avd. (matematik, fysik-kemi, biologiska vetenskaper, historia-filologi samt religionsvetenskap), av vilka var och en har sin egen organisation. Kurserna, som äro avgiftsfria, äro öppna för alla utan några särsk. fordringar med avseende på ålder, examen el. nationalitet. Studietiden är 3 år; vid 2:a årets slut kan man efter författande av en avhandling, erhålla titeln élève diplomé. P. T. Economic journal, The [öi ikonå'mik janal], engelsk nationalekonomisk kvartalstidskr., som sedan 1891 utgives av Royal economic society, London. E., som 1891—1914 redigerades av F. J. Edgeworth och numera av J. M. Keynes och D. H. Macgregor, önskar icke representera någon viss nationalekonomisk skola utan står öppen för skilda meningsrikt-ningar. T. E-r. Economiser [ikå'namalza] (eng. »sparare»), anordning vid ångkraftanläggningar för tillvaratagande av förbränningsgasernas avlopps-värme genom förvärmning av matarvattnet till pannan; kallas därför på sv. även rökgas-för värmar e. Den från engelskan lånade benämningen är emellertid inom tekniken vanligast. E. kan ant. sammanbyggas med pannan el. vara helt fristående och dess konstruktion i övrigt variera betydligt. Den vanligaste typen består av en samling vertikala tackjärns-rör, c:a 100 mm. i diam, och 3 m. långa, förenade upptill med samlingslådor. Genom dessa rör går matarvattnet, under det att yttre rörväggarna bestrykas av rökgaserna. För att sot ej skall avsättas på väggarna, varigenom värmeöverföringen skulle hindras, anordnas vanl. mekaniskt drivna skrapor, som långsamt skjutas upp och ned utmed rören. v. S. Economist, The [Öi ikå'namist], engelsk nationalekonomisk veckotidskr., grundad 1843. E. redigerades 1860—77 av W. Bagehot (se denne) och blev under hans ledning ett av världens mest inflytelserika organ beträffande ekonomiska frågor, en ställning, som E. i stort sett alltjämt bebehåller. Särsk. har dess statistiska avd. haft stor betydelse. Dess prisindex (se d. o.), som under Schuckburghs ledning började publiceras 1864, och dess »generalindex» fr. o. m. 1868 följas alltjämt med stor uppmärksamhet. Även i politiska frågor gör E. ofta betydelsefulla inlägg men står helt fri från varje partiband. E. är utpräglat frihan-delsvänlig. T. E-r. Écossaise [ekåsä'z] (fra., till Écosse, Skottland), skotsk dans i 3/2 och % takt; den dansades enkelt och allvarligt i korta turer av män med armarna korslagda över bröstet, oftast till musik av säckpipa. Omkr. 1800 blev é. beteckning för en livlig sällskapsdans av kontradanstyp i 2/4 takt, bestående av 2 repriser om 8 takter vardera. Jfr Schottisch. V.F-i. Écouen [ekoä'], liten ort i Paris’ yttre be-fästningsgördel, n. om staden, dep. Seine-et-Oise, berömd för sitt slott, byggt i tidig renässans trol. av Jean Bullant, vilken också ombyggde E:s bykyrka i den nya stilen; Jean Goujon o. a. konstnärer voro av byggherren, konnetabeln Anne de Montmorency, anställda för utsmyckningen. E. W. Écouen-skolan [ekoä'-] har man kallat en krets konstnärer, som vid 1800-talets mitt brukade samlas vid Écouen (se d. o.) och där målade genrebilder ur folklivet och barnvärlden. E. Frère (1818—86) var länge en sammanhållande kraft. Bland nordiska konstnärer, som — 1135 — — 1136 —