EDDA tiskt samtal mellan Oden och Tor. Skir ni s-m a 1 är en Frejsdikt; den handlar om gudens glödande kärlek till jättemön Gerd. I L o k a-senna (»Loketrätan») utslungar Loke smä-delser mot den församlade gudaskaran. Ur andra handskrifter hämtade äro R i g s t u 1 a och Hyndluljod, vilka liksom V o lunda r k v i d a, om den konstfärdige mytiske smeden, Grottesången samt Grogalder och Fjolsvinnsmal visserligen kunna sägas ha mytiskt innehåll men intaga ett slags mellanställning mellan de båda grupperna. Av hjältesagorna märkas först tre dikter om de blott från Norden kända sagohjältarna Helge Hjorvardsson och Helge H un d i n g s-b a n e. Härtill knytes genom en konstlad genealogi den stora krets av kväden, som handlar om Sigurd Fafnesbane och g j u-kungarna (el. niflungarna), med motiv, som väsentligen ha sydgermanskt ursprung. Ett par bära Sigurds namn, och fyra ha uppkallats efter hans maka Gudrun (G u d r u n a r-kvida o. s. v.), två efter dennas andre gemål Atle (A 11 a k v i d a och A 11 a m a 1) och övriga efter andra till sagokretsen hörande personer (Regin, Fafnir, Brynhild, Oddrun, Hamdir m. fl.). Särsk. förr upptogs också i eddauppl. Forspjallsljod, en sen dikt, från 1500-el. 1600-talet, och Solsången, som emeller• lertid snarast hör till den kristliga skaldediktningen. Betydligt mera likartade äro däremot en del i sagorna inströdda dikter (se A. Heus-ler och W. Ranisch, »Eddica minora», 1903). — Av den äldre E:s handskrifter märkes först och främst den ovannämnda pergamenthandskriften (se C o d e x r e g i u s). Eddadikter ingå även bl. a. i Codex AM 4: o. 748. Stilen och framställningssättet i den äldre E. avviker från den s. k. skaldediktningen i stort sett genom större enkelhet, i sht ett sparsammare användande av kenningar (se d. o.). Ingen förf, är känd. Om dikternas hemland och ålder ha de mest skiljaktiga meningar gjort sig gällande. Därom torde dock numera alla vara ense, att ingen av dem uppstått i Sverige el. Danmark, om ock likartade dikter där kunna ha förefunnits. Numera gäller den i många punkter alltjämt oavgjorda striden, om de uppkommit i Norge el. på Island. Sannolikt ha båda länderna sin andel i dem. Isländsk kan i alla händelser en dikt icke vara, om det kan visas, att den författats före o. 900. Möjligt är dessutom, att, ss. vissa forskare, t. ex. G. Vigfusson och S. Bugge, hävdat, en del av dessa kväden tillkommit i de nordiska kolonierna på de brittiska öarna. Slutl. får det anses nästan säkert, att Atlamal, en dikt, som själv betecknar sig ss. grönländsk, verkligen härstammar från Grön land (vilket däremot ej torde vara fallet med Atlakvida, ehuru den i Codex regius kallas »den grönländska»). I fråga om åldern har man längesedan övergivit den meningen, att eddadikterna vore att hänföra till den för de nordiska språken gemensamma, urnordiska perioden. De flesta ha tillkommit under vikingatiden (800—1000-talen), men somliga anses kunna gå tillbaka till åtminstone 700-taIet, särsk. av dem, som hålla före, att vissa av hjältesångerna icke blott lånat motiv från syd-germanska folk utan rent av äro övers, av från dem härrörande dikter. Ä andra sidan finnas säkerligen kväden, som uppstått efter vikingatidens slut. Av de i Codex regius upptagna dikterna kan naturligtvis ingen vara yngre än tiden för denna handskrifts avfattning (o. 1270); en av hjältesångerna, Gripisspa, härrör kanske från denna sena tid. — En fullst. uppl. av Eddadikterna, den s. k. arna-magneanska, påbörjades 1782 och avslutades 1828. Redan tidigare (1818) hade R. Rask och A. A. Afzelius utg. dem i sin helhet. F. ö. märkas S. Bugge, »Norræn fornkvæÖi» (1867), med fullt pålitligt avtryck av texten i Codex regius och utomordentlig behandling av denna i övrigt, samt uppl. av t. ex. F. Detter & R. Heinzel (1903), B. Sijmons & H. Gering (1888—1927), med en utförlig och utmärkt inledning, R. C. Boers (1922), G. Neckel (1927). En fullständig ordbok finnes av H. Gering (1903). Den första sv. övers, är av A. A. Afzelius (1818); senare fullständiga sådana äro de av P. A. Gödecke (1877), F. Sander (1893), E. Thall (1912), E. Brate (1913), A. Åkerblom (1920—21); på norskt riksmål av G. A. Gjes-sing (1899), på ty. bl. a. H. Gering (1892) och F. Genzmer (1912—20). 2) Den yngre E. har till väsentliga delar författats av Snorre Sturlason, o. 1220. Den innehåller: Gylfaginning (»Gylfes gäc-kelse»), en handledning i den hedniska mytologien. Kunskap härom var en nödvändig förutsättning för en skald, som ju härpå grundade sina kenningar. Som ram tjänstgör en berättelse om konung Gylfes besök i Asgård. Skaldskaparmal el. Bragarödur (»Brages samtal»), en framställning av det poetiska språkbruket, i sht kenningarna. Även mytiska sagor o. d. äro här inflätade, bl. a. den om skaldemjödet. Fragment av skaldedikter anföras. I den novellistiska ramen uppträda Ägir och Brage. Hattatal (»uppräkning av versarter») är en lovsång över konung Håkon och Skule jarl, där förf, i 102 strofer ger prov på alla slags versmått. — Av handskrifter må nämnas Codex regius och Codex Wormianus i Köpenhamn och Codex upsaliensis, vilken se- — 1151 — — 1152 —