EDDA Gatuparti i Edam med Vårfrukyrkans torn. E'damerost har sitt namn från staden Edam i prov. Noord-Holland. I denna prov, tillverkas osten allmänt i lantbrukarhemmen och torgföres på ostmarknaderna i Hoorn och Alk-maar. Den utgör en viktig exportprodukt och tillverkas numera allmänt i stora mejerier i även andra delar av Holland och i andra länder. Osten är klotformad, i ytan vanl. rödfärgad, oftast med ett större el. mindre antal ärtstora håligheter i massan, väger o. 2 kg., har ofta en något pikant arom, härledande sig från den fuktiga behandlingen under den första Glasservis från Eda glasbruk. lagringstiden. I mindre omfattning beredes osten som helfet, övervägande med 40 % fett; den har en något seg konsistens. L. F. R. Edda benämnas två litterära samlingsverk från fornvästnordisk tid: den s. k. äldre el. poetiska E. el., särsk. förr, S ä m u n d s E. och den yngre el. prosaiska E. el. Snorres E. Namnet har först brukats om den senare. Men under 1600-talet uppkom den meningen, att denna grundade sig på ett större verk av Sämund. Då nu den isländske biskopen Brynjolf Sveinsson, antagl. 1643, fann en pergamentshandskrift, som innehöll ett antal isländska forndikter, menade han sig ha påträffat en handskrift av denna äldre E., varför han på en avskrift därav tecknade titeln »Edda Sæmundi multiscii» (Sämund den månglärdes E.), ett namn, som sedan kom att brukas på den samling, som uppstod därigenom att till de i pergamentshandskriften funna dikterna några av likartat innehåll tillädes från andra handskrifter. Namnets härledning och betydelse är trots många förklaringsförsök okänd. Vanl. tolkas det ant. som »boken från Oddi», den gård på Island, som beboddes av Sämund och där Snorre Sturlason uppfostrades, el. som »poetik» (till isl. öör, diktkonst), båda härledningarna dock från flera synpunkter ytterst betänkliga. Till formen stämmer det annars med namnet på trålarnas stammoder i Rigstula Edda, tydl. en barnordsbildning, som där tycks betyda »far-farsmor» el. dyl.; och somliga forskare ha också sammanställt dessa båda namn. 1) Den äldre E. brukar indelas i guda-sånger och hjältesånger. Av de förra märkes först den dikt, som inleder samlingen, V o 1 u s p a, d. v. s. valans (spåkvinnans) spådom, som i dunkla, ofta högstämda ordalag skildrar världens uppkomst, utveckling och undergång. Odensdikter äro Vaf t r u d nis-mal, om en tävlan i mytologisk lärdom mellan guden och jätten Vaftrudnir; G r i m n i s-m a 1, där Oden såsom Grimnir meddelar mytologiskt vetande; Balders drömmar el. Vegtamskvida om hans ritt till Hel i avsikt att spörja om Balders öden; samt den väsentligen gnomiska dikten H a v a m a 1, som lämnar en ypperlig inblick i de forna nordbornas levnadsförhållanden och livsåskådning. Tor är huvudpersonen i Hymiskvida, om hans färd till och uppehåll hos jätten Hymis, Trymskvida, en med dråplig humor utförd skildring av hur guden hos jätten Trym hämtade sin stulna hammare åter, och Allvismal, om dvärgen Allvis, som överlistades av Tor. Harbardsljod innehåller ett för båda de uppträdande ytterst karakteris — 1149 — — 1150 —