EDVARD Edsvuren, eg. person som avlagt behörig ed; även om det med ed bekräftade förhållandet; mest om dem, som utan att vara officiella tjänstemän med ed förbundit sig att med oväld och noggrannhet fullgöra vissa erhållna uppdrag, bl. a. skeppsklarerare, mätare el. vägare av in- el. utlastade varor. I utlandet äro sådana e. vanliga och intaga en officiell ställning; jfr stadsvågen i sv. städer. I äldre tid var e. även titel å underborgmästare. E. K. Edsvära, s:n i Skåninge hd, Skaraborgs län, n. v. om Falköping; 39,84 kvkm., därav 38,86 land; 910 inv. (1930; 23 inv. pr kvkm.); 19,32 kvkm. åker (1927; 49,7 % av landarealen), 12,42 kvkm. skogsmark. — Pastorat: N. Vånga, E. och Kvinum, Vånga kontrakt, Skara stift. T. Am. Edsöre (av ed och ett blott i isl. uppvisat söre, ed, till ett ord motsv. ty. Schwur i Eid-schwur, ed), eg. edsavläggande, edgång; den del av lagstiftningen i Sverige under medeltiden, som tillkom genom ed av konungen och ibland även av en stormannagrupp. Genom e. åtog sig konungen att upprätthålla vissa rättsgrundsatser och att med sina krigiska maktmedel vaka över rättsreglernas efterlevnad. E. avsåg främst att skapa frid i samhället (hemfrid, kvinnofrid, kyrkofrid, tingsfrid) och inledde konungens fridslagstiftning. Äldsta bevarade edsöreslagar äro Birger Jarls, vilka dock gå tillbaka på tidigare bruk. Magnus Ladulås förnyade i Alsnö stadga o. 1280 faderns e. med åtskilliga tillägg. För att erhålla natur av eg. lag måste e. antagas å landstingen, men detta torde konimgen ha genomdrivit. Snart föll det särsk. besvärjandet av stad-gandena bort, och endast i nytillträdande konungs ed inskärptes plikten att vaka över e. Såväl Upplandslagen som de båda landslagarna upptaga brotten mot e. som en särsk. avd., e d s ö r e s-balken, och ännu 1734 års lag nämner bland brottstyperna edsöresbrottet. Först genom strafflagen 1864 försvann detta ur den sv. straffrätten som en särsk. brottsart. Såväl förutsättningarna för brottet som straffet hade i tidernas lopp undergått avsevärda förändringar. E. K. Edukation [-Jo'n] (lat. educa'tio), uppfostran, numera nästan blott med bibetydelse av fint, belevat uppträdande. E-dur, ital. mi maggiore, fra. mi majeur, eng. e major, mus., tonart med treklangen e-giss-h som centralklang. Förtecken: 4 (fiss, ciss, giss, diss). Parallelltonart är ciss moll. Se Tonart, Tonalitet, Tonika och Treklang. F. S-l. Edvard (se Ed-), angelsaxiska konungar. 1) E. d e n ä 1 d r e (d. 924), son till Alfred den store, som han 901 efterträdde, hade först strider att utkämpa med sin av nordbor understödde brorson Etelwold; efter dennes död riktade sig E:s politik uteslutande mot nordborna, vilkas makt han minskade dels genom öppna krig, dels genom utbyggande och befästande av rikets gränser. E., som kraftigt bistods av sin syster Ethelfled, fullföljde värdigt faderns verksamhet. B. 2)E. Martyren (d. 978), efterträdde 975 sin fader Edgar, men mördades redan efter 3 år, enl. en sannolikt riktig folklig version av sin styvmoder. E:s tragiska slut gjorde honom till engelskt folkhelgon. B. 3) E. Bekännaren (d. 1066), E. Con-f e s s o r, son till konung Ethelred II och Emma, en dotter till Richard av Normandie, t Edvard Bekännaren. Träsnitt efter målning av Hans Burgkmair. uppfostrades under det danska väldet över England i Normandie, varifrån misslyckade försök gjordes att åt E. vinna väldet i England. Det var först efter Knuts död, som E. 1041 återvände till England, och han blev efter Hardeknuts död 1042 vald till konung. Den första tiden upptagen av stämplingar från ett dansksinnat parti, sökte E., personligen svag och mera intresserad av religiösa än politiska spörsmål, sitt stöd mot detta bland Normandies riddare och använde dem i stor utsträckning i den engelska förvaltningen; sålunda beredde han marken för den kommande normandiska erövringen. Gentemot detta uppstod en reaktion från de angelsaxiska stormännens sida, ledd framför allt av jarl — 1189 — — 1190 —