EDVARD Godwin och dennes son Harald (se denne); rörelsen växte sig så stark, att mot slutet av E:s regering Harald var landets mäktigaste man och vid E:s död 1066 blev hans efterträdare. Det var som föregiven arvtagare till E., som Vilhelm Erövraren (se denne) s. å. började och fullföljde sitt erövringståg. B. Edvard, konungar av England. 1) E. I (1239—1307), son till Henrik III. Som ung deltog E. i faderns kamp mot aristokratien och besegrade dennas ledare, Simon av Montfort (se denne), i slaget vid Evesham 1265. E. blev därefter regeringens egentlige ledare; i sin politik sökte han stöd hos lågadeln och borgarna mot baronerna. 1270 deltog han i korståg till Palestina och återkom först 1274, 2 år efter faderns död. Hans regering utmärktes av stor kraft i fråga om både den inre och yttre politiken. Han höll stormännen i schack och satte även skrankor för kyrkans maktökning genom att förbjuda den att utan hans medgivande mottaga gods. Om rättsväsendet inlade han stora förtjänster (»Englands Justinianus») och upprätthöll strängt fred och ordning i landet. Hans senare år upp-togos av krig med grannmakterna; han erövrade Wales och inblandade sig i Skottlands förhållanden ss. medlare mellan de båda tronpretendenterna John Baliol och Robert Bruce d. ä. (se dessa). Mot att erkännas ss. länsherre över Skottland tilldömde han 1292 Baliol kronan, men då han sökte göra sina rättigheter ss. länsherre gällande, slöt Baliol förbund med Frankrike och bröt med E. Denne fördrev Baliol efter segern vid Dunbar 1296 och förklarade sig själv för Skottlands konung. Skottarna reste sig nu under William Wallace (se denne) men blevo besegrade av E. vid Falkirk 1298, och Skottland blev underkuvat, dock endast för en tid, i det att Robert Bruce (Robert I), sonson till pretendenten, reste sig mot engelsmännen och lät kröna sig till konung 1306. Under kampen mot honom dog E. 1307. H. Bg. 2) E. II, den föregåendes son (1284—1327), var en maklig natur, som styrdes av sina gunstlingar. 1314 led han mot Robert I nederlaget vid Bannockburn, som gjorde slut på det engelska herraväldet över Skottland. Stormännen med Thomas av Lancaster i spetsen hade från 1311 den egentliga makten i riket; 1322 blev dock Lancaster störtad av E. och hans nya gunstlingar, de båda Despencer, far och son. Dessas styrelse väckte ett våldsamt hat mot E. E:s gemål, Isabella av Frankrike, satte sig i spetsen för ett uppror och tvingade honom att nedlägga kronan 1327; en tid därefter blev han mördad. H. Bg. 3) E. III, den föregåendes son (1312—77), konung från 1327. Under E:s minderårighet fördes regeringen av modern och hennes älskare, Roger Mor-timer (se denne), tills E. 1330 själv övertog densamma, lät förvisa modern och avrätta Morti-mer. E. var en personligt tapper man, helt intagen av sin tids riddarideal, men ingen betydande fältherre. I regentegen-skaper stod han vida efter Edvard I; hans politik ledde, trots att den till en början syntes krönt med glänsande framgångar, i längden ej till några bestående resultat. Så gott som hela sin regering upptogs E. av krigiska förvecklingar med sina grannar, Skottland och Frankrike. För en tid lyckades han återställa sitt välde över det förra genom segern vid Halidon hill 1333. Sedermera blev förhållandet till Frankrike helt dominerande för hans yttre politik. Vid den capetingiska ättens utslocknande 1328 reste E. ss. dotterson till Filip IV anspråk på den franska kronan, och 1337 utbröt det s. k. »hundraårskriget» mellan England och Frankrike. Till en början vann E. stora framgångar tack vare sin bättre armé och dugligare generaler, bl. a. hans son Edvard (»Svarte prinsen»; se E d v a r d av Wales). Efter att ha besegrat den franska flottan vid Sluys 1340, slog E. 1346 den franska hären i grund vid Crécy och erövrade 1347 Calais. I freden i Bré-tigny 1360 erhöll han stora franska områden men avsade sig sina anspråk på den franska kronan. Då kriget ånyo utbröt 1369, gingo emellertid de engelska besittningarna i Frankrike på några undantag när, t. ex. Calais, förlorade för E. Under sina sista år stod E. helt under inflytande av sin mätress, Alice Perrers. — Litt.: J. Mackinnon, »History of Edward III» (1900). H.Bg. 4) E. IV, den föregåendes sonsons sonson (1442—83), konung från 1461. Son till Richard av York (se denne), understödde han fadern i kampen mot huset Lancaster och tillfångatog dettas chef, Henrik VI, vid Northampton 1460. Sedan Richard stupat vid Wakefield 1461, blev E. sitt partis chef och vann, understödd av Sydenglands borgerskap, den avgörande segern vid Towton s. å. över Henrik VI :s gemål, Margareta. 1464 föll Henrik i hans våld och inspärrades som fånge i Tower. Då E. 1464 — 1191 — — 1192 — Edvard III. Från gravmonumentet i Westminster abbey.