EESTI VABARIIK kärlek för primitiva och brutala typer, påverkad av Elisabettidens litteratur och understundom mer historiker än romanförf., dock av den betydelse, att en sådan kritiker som Gour-mont kunnat säga om honom: »Han representerar en ras och ett moment i dess historia.» Bland hans verk märkas: »Kees Dvo-rik» (1883), »Kermesses» (1885), »La nouvelle Carthago» (1888), roman-pamflett över Ant-werpen, »Le cycle patibulaire» (1892), »Les libertins d’Anvers» (1912). G. Lw. Eesti Va'bariik [è'- -ik], det officiella namnet på republiken Estland. Ee'tion, grekisk konstnär, se A e t i o n. e. f., förk. för »enl. förordnande». Efa, israelitiskt rymdmått för torra varor, tillsammans med homer och gomer (se d. o.) bildande ett decimalsystem. E. motsvarar bat för våta varor och utgjorde 1/io homer och 10 gomer. Det beräknas ha rymt c:a 36 1. och omtalas ofta i G. T. (Dom. 6:19; Hes. 45:11; 3 Mos. 19:36 m. fl.). G. Bsm. Efa, zool., se Sandrasselormen. Efarmoni' kallas det förhållande, att en växt till hela sin yttre och inre byggnad samt i sina livsföreteelser visar en nära anpassning till de yttre betingelser, under vilka den lever. O. Gz. Efe'ber (grek. e'feboi, eg. de som stå vid tröskeln till hebe, ungdomstiden), i det forntida Aten urspr. de ynglingar, som efter att vid 17 års ålder ha avlagt faneden i Aglauros’ (se d. o.) tempel, under de 2 därpå följ, åren övades i vapnens bruk och vid fältlivets mödor. E:s utrustning bestod av sköld, lans, mantel och hatt med breda brätten. Senare mot slutet av 4:e årh. f. Kr. upphävdes bestämmelserna beträffande e:s ålder och övningstid, och efeb-inst. blev ett slags utbildningsanstalt i ridderliga idrotter för de förnämas söner. W. N. Efemeri'der (grek. efemeri'des, dagböcker). 1) Astron. E., även kallade astronomiska almanackor el. årsböcker, innehålla astronomiska tabeller, där solens, månens och planeternas (ev. också deras drabanters) läge på himlen för varje dag på förhand angives. De första tryckta e. utgåvos av Regiomontanus 1475— 1506. De förnämsta i våra dagar utg. e. äro »Connaissance des temps», utg. av Bureau des longitudes i Paris och grundad 1678 av Picard, den engelska »Nautical almanac and astrono-mical ephemeris», grundad 1766 av Maskelyne, den tyska »Berliner astronomisches Jahrbuch», grundad 1774 av Bode, och den amerikanska »America ephemeris and nautical almanac», grundad 1855. Man kallar också e. de uppgifter om en bestämd himlakropps läge för en tid framåt, som då och då publiceras i astro nomiska tidskr. Det är därvid vanl. fråga om en nyupptäckt planet el. komet. Ch. 2) Zool., se Dagsländor. Efemä'r (fra. éphémère, eg. grek.: som lever blott en dag, dagslända), kortlivad, snabbt övergående, dagsländelik. Efe'ndi (turk., av grek. authe'ntes), herre, vanlig titel i Turkiet, dels fristående i tilltal och dels efter namnet, för bildade män, som icke kunna göra anspråk på bej- el. aga-titel, samt även för damer efter titelordet hanum (se d. o.), t. ex. efe'ndim, min herre, Kemal e., herr Kemal, hanum efe'ndim, min fru (el. fröken). E. ingår dessutom i många såväl andliga som världsliga hederstitlar. Jfr Achund. G.Rqt. Efe'serbrevet, ett av N. T:s brev, enl. traditionen förf, av Paulus men numera mestadels räknat till efterpaulinsk litteratur. Många enskilda uttryck i E. kunna svårligen härröra från Paulus, t. ex. uppräkningen av kyrkliga ämbeten i 4:11, vilka knappast hade hunnit så differentieras på Paulus’ tid. Ett olöst problem utgör också den nära förbindelsen mellan E. och Kolosserbrevet (se d. o.). Brevet kallas så till vida med orätt E., som orden »i Efesus» i 1:1 saknas i de äldsta handskrifterna. Till innehållet liknar E. mera en homilia (uppbygglig läroframställning) än en paulinsk epistel med dess konkreta stil. Men dess paulinska tankar göra hypotesen om en Pauluslärjunge som förf, tillsvidare mest sannolik (avfatt-ningstid enl. vissa forskare o. år 80). — Kap. 1—3 utgöra en lovsång till Gud, som i Kristus brutit ned skiljemuren mellan judar och hedningar och berett allas frälsning; kap. 4—6 innehålla förmaningar till helig vandel. E. Ltn. E'fesus, fordom en ryktbar och betydande stad, numera vidsträckt ruinfält, beläget vid floden Kütschück Menderes’ (forntidens Kaystros’) utlopp i den efesiska bukten n. om Miletos samt nära stationen Ajasoluk på Smyrna-banan. I mer än 2,000 år var E. säte för dyrkan av den förnämsta kvinnliga modergudomligheten, näml, efter varandra den gammalasiatiska modergudinnan, grekernas Artemis och romarnas Diana samt Jungfru Maria. Den förstnämndas tempel var beläget på n. v. sluttningen av Panadjir-Dagh. Närmare flodens dåv. mynning grundläde jonierna tidigt en koloni, och här reste sig under 500-talets förra del Artemis’ förnämsta tempel, 110 m. långt, 55 brett. Detta blev 356 f. Kr. av Herostratos bränt men uppfördes åter under Alexander den store, dock på en högre nivå (2,7 m. över det förra templets golv); det gjordes än större och smyckades än härligare än det äldre. Också ett Apol-lontempel i E. var berömt. E. hade långa tider stått under persisk överhöghet men tidvis varit — 1203 — — 1204 —