EGEISK KULTUR ryggar skjuta dock fortfarande upp över havsytan och bilda ögrupper el. ökedjor. Den sydligaste utgör E:s sydgräns och bildar de högsta delarna av en bågformig undervattensrygg, som ingenstädes är djupare än 1,000 m. u. h. och som sträcker sig från Moreas s. ö. spets till s. v. Mindre Asien. På denna stå öarne Kythera (Cerigo), Antikythera (Cerigotto), Kreta, Kasos, Karpathos och Rhodos. N. därom ligger E:s s. bäcken, det s. k. Kreta-havet, vilket når ned till 3,411 m. u. h. Det begränsas i n. av en bred undervattensplatå, som överallt är grundare än 500 m. och från vilken resa sig de två stora ögrupperna Kykladerna (i v. och mitten) och Sporaderna (längs Mindre Asiens kust). Dessa båda ögrupper bilda det bågformiga sambandet mellan Eubeas och Ättikas bergland å den ena sidan och de kariska bergen å den andra. N. om Kykladerna ligger E:s mellersta bäcken med djup på över 1,000 m. och i n. begränsat av de 7 s. k. n. Sporaderna och de hellespontiska öarna (Limnos och Imbros), vilka senare resa sig från en mindre än 200 m. djup från Mindre Asien utskjutande sockel. På andra sidan om dessa öar ligger det n. egeiska bäckenet med djup mera än 1,200 m. Utom de nämnda öarna finnas talrika kustöar, skilda från fastlandet av smala sund el. grunda havs-armar. Sådana äro Thasos, Samotrake i n., Lesbos och Ohios i ö. och E:s största ö Eubea i v. Den senare är skild från fastlandet av ett smalt sund, som består av ett flertal sänknings-fält. Ett stort antal dylika uppdela också E:s övriga kuster i talrika vikar och halvöar. Tek-toniska förändringar synas fortfarande i E. Jordbävningar äro mycket vanliga, och i Kykladerna har även vulkanisk verksamhet förekommit i modern tid (se San tor in). J.F. Ege'isk kultur, numera allt oftare använd term för att beteckna flera till art och ursprung skilda förhistoriska kulturer inom egeiskt område (Egeiska havets kustländer och öar). Den äldsta kulturen är föga enhetlig och börjar ej samtidigt inom hela området. Äldst synes den vara i Thessalien och på Kreta; dock ha dessa båda centra trol. intet samband med varandra. Peloponnesos är ej tillräckligt undersökt, och Kykladerna och Mindre Asiens v.-kust synas ha befolkats senare än de båda första. Den äldsta kulturen är sen-neolitisk, och metallerna ha varit kända redan tidigt. Stenåldern i Thessalien har haft förbindelser med Donau-länderna och delas i Sesklo- och Diminiperio-derna, efter keramiken, som funnits i byarna med samma namn. Seskloperioden (ren stenålder) utmärkes genom röda vasmålningar på vit botten, Diminiperioden (på gränsen till kopparåldern) genom svarta mönster på röd brun botten. Under den förra lågo boplatserna nere på slätterna, voro obefästa och ha ofta ombyggts, varigenom resterna efter dem nu bilda små kullar av ända till 10 m:s höjd. Husen ha varit dels runda, dels rektangulära (megaronform; se Me ga ron). Kulturen har tydligen varit fredlig, med livliga förbindelser mellan de olika byarna. Grovt formade idoler i lera och sten, mest kvinnliga, kunna tyda på förbindelser med öarna. Denna tidigaste kultur har varit utbredd över hela n. Grekland, Beotien (Chaironeia), Fokis, loniska öarna, delar av n. Peloponnesos och ända till Arkadien. Under den senare är kulturen enhetlig endast i s. Thessalien. Byarna äro nu befästa. Othrys-berget bildar en gräns åt s. På Kreta har man funnit neolitiska rester på flera håll, mest under de senare palatsen i Knossos och Faistos. Kulturlagren äro ända till 8 m. djupa, vilket enl. somliga anses tyda på 8,000, enl. andra endast 1,300 års bebyggelse. Husen ha saknat stenfot och äro därför svåra att bestämma till sin plan. Dessutom har man bott i naturliga hålor, som man utökat genom fyrkantiga stenmurar. Gravkultur har ännu icke konstaterats på Kreta. Redskapen äro grövre än i Thessalien. Keramiken är i början grov, sedan tunnväggig, polerad och dekorerad med inristade mönster. Figurer av djur och människor kunna tyda på en kult, kvarnstenar och sländtrissor på sädesodling och fårskötsel. Koppar- och bronsåldern börjar över hela området c:a 3000 och slutar, något olika på olika håll, c:a 1100 f. Kr. Den indelas efter A. Evans (se denne) i 3 perioder, vardera med 3 (i ett fall 2) underavd., som löpa mer el. mindre parallellt inom de olika områdena: Kreta, det grekiska fastlandet, Kykladerna, Troja och Cypern. I. Kretensisk kultur, kopparålder, efter sagokungen Minos vanl. kallad minoisk: a) Tidigminoisk tid, c:a 3000—2100. ön har varit tätast bebyggd på Messarå-slätten i s., men även n. kusten (Knossos) och ö. delen ha haft små städer (Vasiliki), som förstörasvid periodens slut, och kulturen även varit företrädd på de små öarna Mochlos och Pseira. Kulturen sammanhänger delvis med den neolitiska men har trol. ej direkt utvecklats ur denna. Husen äro fyrkantiga, ofla med många rum, i Vasiliki finns ett större »herrehus». Grottorna ha övergetts och användas nu till begravningsplatser. På ön Mochlos, som tydl. haft en livlig handel, ha husen varit obetydliga, men i gravarna, kammargravar med hus-liknande plan, ha anträffats praktfulla sten-vaser, trol. egyptiskt influerade, smycken i guld, sigillstenar o. d. På Messaråslätten har — 1223 — — 1224 —