EGENMÄKTIGT FÖRFARANDE man med den egeiska kulturen, i varje fall under dess senare skeden. Litt.: W. Dörpfeld, »Troja und Ilion» (2 bd, 1902); C. W. Blegen, »Korakou» (1921); A. Evans, »The palace of Minos» (3 bd, 1921— 30); D. Fimmen, »Die kretisch-mykenische Kultur» (2 Aufl. 1924); Chr. Blinkenberg i »De förhistoriska tiderna i Europa», 1 (1926); E. G jer stad, »Studies on prehistoric Cyprus» s. å.); A. W. Persson, »Kungagraven i Dendrå» (1928). N.V. E'gelhaaf [-häf], G o 111 o b, tysk historieskrivare (f. 1848), 1895 rektor vid Karlsgymnasiet i Stuttgart, 1901 även docent vid Tekniska högsk. där, 1920 medl. av württemberg-ska lantdagen. Bland E:s arbeten märkas »Deutsche Geschichte im Zeitalter der Reformation» (1885, 3 Aufl. 1893), »Kaiser Wilhelm» (1886, 3 Aufl. 1888), »Deutsche Geschichte im 16. Jahrhundert» (2 bd, 1889—92), »Gustav Adolf in Deutschland 1630—1632» (1901), »Geschichte der neuesten Zeit» (1908, 9 Aufl. 1924), »Bismarck» (1911, 3 Aufl. 1922), »Geschichte der Neuzeit vom Wiener Kongress bis zur Gegenwart» (2 bd, 1925). 1908—19 redigerade E. »Historisch-politische (Politi-sche) Jahresübersicht» (1909—20; fortsatt av H. Haug). E.Blp. Egendom, jur., även gods, betyder vad som i allm. kallas en persons tillgångar, sålunda dels de föremål, han äger, dels hans övriga rättigheter av ekonomisk art (»förmögen-hetsrättigheter», varunder ingå såväl fordringar som sakrättigheter — arrenderätt, åborätt, gruva, undantag, frälseränta m. m. — ävensom s. k. immaterialrättigheter, ss. förlagsrätt, patent); jämväl rätt till arv efter en redan avliden person (andel i oskiftat bo) brukar inräknas i e. över sin e. får man i allm. självständigt förfoga; i händelse av omyndighet omhändertages den dock av förmyndaren. Ur densamma äga ens borgenärer utfå betalning för sina fordringar; vid konkurs avträdes den (med vissa undantag) till borgenärerna. Den indelas i fast e. och 1 ö s e. (se d. o.). Vad som återstår av en persons e. efter avdrag av hans gäld kallas hans behållning. C. G. Bj. Egendomsbegrepp, se Äganderätt. Egendomsbrott, tillägnelse av el. s k a d e-g ö r e 1 s e å annan persons egendom. Den förra formen av e. betecknas som stöld, om förenat med våld som rån. Då värdet av det tillgripna icke överstiger 30 kr., rubriceras förbrytelsen som snatter i. Till e. i vidsträckt mening räknas, förutom åverkan, bedrägeri och ocker, även förskingring, ett förstörande av annan tillhörig egendom, som man har i sin besittning och vård. Jfr specialartiklar. H. H-d. Egendomsgemenskap kallas fleras delaktighet i en egendomsmassa, betraktad som helhet, d. v. s. en sådan gemensamhet, att var och en har sin givna andel i massan, oavsett att de däri ingående föremålen kunna växla och utan att viss andel tillkommer honom i varje föremål för sig. E. består mellan makar i fråga om deras »samfällda bo» el. »kom-munikabla egendom» jämlikt äldre giftermåls-balken (se Giftorätt) samt mellan delägare i oskiftat dödsbo (se O s k i f t a t b o). C. G. Bj. Egendomsmärke, se Bomärke. Egendom är stöld, fra. la propriété c’est le vol, ett av P. J. Proudhon (se denne) 1840 präglat slagord. Egenhushållning är den primitiva hushåll-ningsform, där den enskilde genom egen verksamhet åvägabringar samtliga förnödenheter för sitt uppehälle. Med stigande kultur inträ» der arbetsdelning och byteshushållning (naturahushållning, se d. o.), vilken senare övergår i penninghushållning. N. G-t. Egenmäktigt förfarande, brott mot statens verksamhet, närmare bestämt domstolar och exekutiva myndigheter, bestående i att man med förbigående av dessa myndigheter själv tillvaratager sin lagliga rätt genom att sätta sig i besittning av sin egendom, som annan innehar, el. på annat sätt utan myndighets medverkan själv tager sig rätt. E. f. straffas med böter el. fängelse i högst 6 mån. Bestämmelsen om e. f. tillämpas huvudsaki. i utvidgad användning som en hjälp för beivrande av en del eljest icke med straff åtkomliga men straffvärda handlingar. H. H-d; E. K. — 1229 — — 1230 —