EGEISK KULTUR tjuroffer; tjuren spelar en stor roll i den mi-noiska kulturen (jfr M i n o t a u r u s). Gudarna uppenbara sig i fågel- el. människogestalt. Dessutom finnas »demoner» och fabelväsen. Denna kultur ödelägges slutgiltigt c:a 1400. Förstörarna äro tydl. folk från fastlandet. Efter Knossos’ fall bebos ön av folk, som tydl. tillhöra samma ras, men den kulturella ledningen övergår till fastlandet. De kvar-levande kretenserna ha trol. levat i fejd med varandra. Efter 1200 ha de trängts undan till vissa delar av ön. Samtidigt med att kulturen övergår till fastlandet, förflackas den men når också sin största spridning över hela det egeiska området (mykensk koine'). II. Mykensk kultur, numera vanl. också kallad helladisk (efter det gamla namnet på det grekiska fastlandet), indelas i: a) Tidighelladisk, c:a 3000 (2700) — 2000. Den har trol. intet samband med den neolitiska. Keramiken består av handgjorda, grova men även ytterst tunnväggiga och läckert polerade vaser, helt el. delvis överdragna med en glansig färg. Den upptäcktes först i Fokis men har sedan konstaterats på många håll på Peloponnesos (Koråkou nära Korint, Zyguriès, Asine). Kanske är dess ursprung att söka på ett av dessa ställen. Formerna tyda ofta på efterbildning av metallvaser, sannolikt importerade. Husen äro i Orchomenos ovala, i Zygouriès, det hittills bäst undersökta stället, fyrkantiga. På Tiryns’ borg ligger ett enormt rundhus, den äldsta befästningen. Gravarna äro föga undersökta. Argolis (Asine) har stått i handelsförbindelse med Kreta, och kulturen har nått en viss utveckling. b) Mellanhelladisk kultur, 2000 —1600, är torftigare i början än den föregående. Keramiken är grov och handgjord men utvecklas till större finhet och elegans. Den består dels av s. k. minyiska vaser, gjorda i en egendomlig, ännu ej helt undersökt teknik, kanske pressade i form, i varje fall tydl. efterbildningar efter metallvaser. Ytan är grå, senare gul och känns såpig på gr. av poleringen. Denna kultur har funnits över hela det egeiska området utom Kreta. Bäst har den kunnat studeras i Asine. Husen äro ant. fyrkantiga el. ha hästskoform (absidhus). Gravarna äro enkla kistgravar, i vilka liken lagts i en egendomlig, hopböjd ställning (hockergravar), en typ, som går igen i Norden under den s. k. stridsyxperioden. c) Senhelladisk kultur, 1600—1100 (1050), »mykensk» kultur i inskränkt mening, den stora glanstiden på fastlandet, utvecklas utan avbrott ur den mellanhelladiska, vars gulminyiska vaser dekoreras med från Kreta lånade el. influerade mönster. Dess första avsnitt är på sina håll (i Mykenai) en rik period, vars s. k. schaktgravar trots sin enkla form voro verkliga skattkamrar, fyllda med skatter, som kanske rövats från Kreta. Ett slags centrum är Mykenai (därav namnet), vars borgmur i cyklopiskt byggnadsverk, lejonport och väldiga kupolgravar (Atreus’ skattkammare) vittna om dess härskares makt. Brev på hetitisk kilskrift tala om att »Achaia* varit en stormakt. Kring Mykenai ligger en krans av större och mindre borgar: Tiryns, Medeia, Argos o. a., försvarade av väldiga murar och prydda med palats av en från de kre-tensiska helt skild typ; ett megaron bildar med sin gård kärnan, smyckad med väggmålningar och annan lyx i praktfulla tronsalar. Fastlandets konst återspeglar en annan smak än den kretensiska: jakt och krigsscener, med ett utpräglat sinne för det monumentala. De döda begravas i kupolgravar, prunkande furstegravar som i Mykenai och Orchomenos och en gång fyllda av rika gravgåvor (Dendra, Vafio), el. i kammargravar, enklare efterbildningar av dessa. På andra håll vittna sinnrika anläggningar om härskarnas praktiska läggning: dräneringsanläggningar i vattensjuka trakter (Kopaissjön), vägar, broar o. d. Från Kreta övertagas lyx och prydnader. Den kretensiska konsten efterbildas och sprides från Argolis som centrum över hela det egeiska området. Borgar och gravar finnas snart sagt överallt: Aten, Tebe o. s. v. C:a 1100—1050 förstöres den mykenska kulturen. III. Kykladkulturen börjar trol. med metallåldern c:a 3000. De äldsta anläggningarna äro öppna byar, senare omgivna med murar (Sifnos, Syros, Melos). Kulturen är underlägsen den kretensiska, med vilken den har livligt samband. Inga rundhus ha upptäckts, men enkla kupolgravar kunna tyda på att denna hustyp en gång använts. Keramiken består dels av inhemska, grova vaser, dekorerade med inpressade cirklar och spiraler; formerna äro ofta typiska: »stekpannor» o. d.; dels av efterbildningar av svarvade stenvaser i lera el. av fastlandets glansiga färg. En specialitet för öarna äro marmoridolerna, som exporterats till fastlandet liksom marmorn och i sht den hårda obsidianstenen (Melos var trol. kretensisk koloni). IV. Tröjas kultur intager en viss särställning men löper ganska parallellt med de övriga. Den 2:a av dess 9 »städer» var redan från 3:e årtusendet en rik och välbefäst han delsstad, den 6:e är en mykensk stad (Horners Troja). V. Cypern har nyligen visats höra sam — 1227 — — 1228 —