EGYPTEN arna i den inre politiken kommo Muhammed Ali att tidvis draga sig tillbaka från regeringen och uppdraga den åt Ibrahim, som emellertid dog 1848, varför Muhammed Ali vid sin död 1849 efterträddes av sin sonson A b b a s. Denne lät, ehuru eljest en motståndare till europeiskt inflytande, på Englands tillskyndan påbörja järnvägen mellan Alexandria och Kairo. Han mördades 1854 och efterträddes av sin farbror Said pascha, som återupptog sin faders franskvänliga politik och 1856 beviljade ett franskt företag koncession för byggande av Suezkanalen. Telegraf och bank inrättades, slaveriet avskaffades, och böndernas ställning förbättrades genom skattereformer och lättnad i det rådande monopolväsendet. Said lade emellertid genom sitt slöseri även grunden till E:s statsskuld. Han dog 1863 och efterträddes av sin broder Ibrahims son Ismail pascha. Denne verkade ivrigt för fullbordandet av Suezkanalen, och efter svåra politiska förvecklingar kunde den invigas för trafik 1869. Mot fördubbling av den årliga tributen erhöll Ismail 1866 sultanens medgivande till en ändring i tron-följdsordningen därhän, att ståthållarskapet skulle ärvas efter förstfödslorätt, och 1867 fick han tillåtelse att antaga titeln kediv, viceko-nung. Mot ytterligare höjning av tributen till o. 13 mill. kr. fick E. 1873 fullst. oavhängighet i förvaltning och jurisdiktion, rätt att sluta fördrag med främmande makter och upptaga lån, varjämte inskränkningen av militärstyrkan upphävdes. Ismail införde flera för landet nyttiga reformer i förvaltning och näringsliv, omorganiserade domstolarna, inrättade skolor och postväsen och gav landet 1866 en sorts folkrepresentation. Även genom krigiska företag sökte han öka sin makt, erövrade sultanatet Darfur 1874 men förde utan framgång ett dyrbart krig mot Abessinien. Landets finanser råkade i upplösning, och slutl. tillsattes på stormakternas begäran 1878 en internationell ministär, i vilken engelsmannen Wilson övertog finanserna och fransmannen de Blignières var arbetsminister. Kediven avskedade emellertid redan s. å. denna för honom obekväma ministär och utfärdade en finansplan, som ej tillfredsställde de europeiska fordringsägarna, varför stormakterna hos sultanen utverkade hans avsättning, 28/8 1879. Hans son T a u f i k blev hans efterträdare och underkastade sig en av England och Frankrike gemensamt utövad finanskontroll (the dual control), men 1881 utbröt en militärrevolt, som hade till mål att eliminera det europeiska inflytandet. Kediven nödgades ge efter, och en ny ministär tillsattes, vari Arabi pascha, nationalistpartiets chef, blev krigsminister. Denne upptog 1882 striden mot engelsmännen, sedan han på stormakternas begäran avlägsnats ur ministären och i Alexandria höjt upprorsfanan. Engelsmännen erövrade staden och slogo u/9 vid Tell al-Kabir Arabi paschas här. Taufik återtog regeringen och behöll den till sin död 1892, men makten låg i händerna på den engelske generalkonsuln i Kairo, som fick titeln high commissioner. De engelska trupperna stannade kvar i E., och förvaltningen gled alltmera över i engelska händer. I Sudan utbröt 1883 mahdistupproret, som berövade E. dess besittningar i Sudan, Harar och vid Röda havet. — Efter Taufik blev hans son AbbasII Hilmi kediv. Trots ivriga yrkanden från det av Frankrike understödda Turkiet vägrade England att angiva någon tidpunkt för E:s evakuering, under hänvisning till att Sudan först måste återerövras och i E. skapas lugna förhållanden. Det första av de uppställda villkoren uppfylldes först genom Lord Kitcheners och överste Wingates framgångsrika expeditioner 1896—1900 (se Mahdistupproret), det andra är åtm. enl. engelsk åsikt alltjämt ouppfyllt, ty fortfarande är frågan om de engelska truppernas kvarstannande brännande i E:s politiska liv. Den engelska ockupationen visade sig emellertid snart vara av god verkan för E:s ekonomiska återuppbyggande och statens organisation. Genom förbättringar i bevattningen höjdes jordbrukets avkastning, beskattningen gjordes effektivare och rättvisare, rättskipning och undervisningsväsen reformerades, polis- och härväsen omorganiserades. Största förtjänsten om E:s ekonomiska sanering tillkommer Lord Gromer, som 1884—1907 var high commissioner och med stor kraft og klokhet mötte de svårigheter, som nationalisterna och den unge kediven Abbas Hilmi särsk. under sina första regeringsår skapade. Mot tidigare ofta befarade ingrepp från Frankrikes sida tryggades Englands förehavanden i E. genom en överenskommelse av 8/4 1904, vars hemliga artiklar emellertid bekantgjordes först i nov. 1911. Enl. denna fick England fria händer i E., mot att Frankrike fick ostört verka i Marocko. Genom denna överenskommelse, liksom genom en tidigare, Londonkonventionen av 1885, medgåvos lättnader i likvidationsplanen för den egyptiska statsskulden. — Lord Cromers efterträdare som high commissioner 1907, Sir Eldon Gorst, försökte förgäves att med mildhet vinna nationalistpartiet. Detta fordrade emellertid fullständigt oberoende och var missnöjt med den successiva uppfostran till självstyrelse, som Gorst sökte genomföra. Den ganska moderate premiärministern Butros pascha mördades av en ytterlighetsman ur nationalistpartiet 1910, — 43 — — 44 —