EGYPTEN och det stod klart för Gorst, att hans politik misslyckats. Efter G:s död sändes Lord Kitche-ner i juli 1911 till E. som diplomatisk agent med extraordinär befogenhet och blev i sept. s. å. high commissioner. Hans kraftfulla regering motarbetades av såväl kediven som framför allt nationalistpartiet under ledning av Saghlul pascha. Ät folkrepresentationen, som sedan 1883 varit uppdelad på ett lagstiftande råd och en generalförsamling, gav Kitchener en mera demokratisk karaktär genom att göra den till en enhetlig lagstiftande församling, som dessutom fick större makt. Under det tripolitanska kriget intog E. strängt neutral hållning, och Turkiet överlämnade i slutet av 1911 Solums hamnområde till E. till krigets slut. E. som engelskt protektorat (1914— 22). Vid världskrigets utbrott i aug. 1914 lät England E. förklara centralmakterna krig, men kediven, som befann sig på resor i Europa, ställde sig liksom Turkiet på deras sida. 1/n förklarades E. i belägringstillstånd av den engelske överbefälhavaren Sir John Maxwell, Turkiets överhöghet upphävdes, och E. blev engelskt protektorat, Abbas Hilmi förklarades avsatt, och till sultan över E. utropades lfl/i2 1914 hans farbror Husain Kamil, en son till Ismail pascha. E. led ej direkt av kriget, då turkarnas angrepp mot Suezkanalen misslyckades, men svårigheten att underhålla de talrika engelska trupperna, dyrtid och tvångsåtgärder alstrade ett missnöje, varåt ej kunde givas utlopp på laglig väg, alldenstund den lagstiftande församlingen ej inkallades under kriget. Den engelskvänlige sultanen blev däremot 1915 två gånger utsatt för mordförsök. Efter hans död 1917 blev hans broder Ahmad Fuad sultan. Nationalistpartiet, vars inflytande alltmera ökats, sökte förgäves genom sin ledare Saghlul under åberopande av nationernas själv-bestämningsrätt få Ers självständighet erkänd i Versaillesfreden. Vintern 1919—20 vistades i E. en engelsk studiekommission under Lord Mil-ner, som, efter konferens juni 1920 med en nationalistdelegation under Saghlul, ®/12 1920 framlade ett betänkande, enl. vilket E. skulle blå självständigt och stå i alliansförhållande till England, som skulle ha rätt att där hålla en truppstyrka för bevakande av Suezkanalen och utlänningarnas rättigheter. Mot detta förslag opponerade sig nationalistpartiet våldsamt, och ej heller regeringspartiet under Adly pascha kunde komma överens med de engelska underhandlarna, varför premiärministern Adly avgick i dec. 1921. 28/2 1922 upphävde då den engelska regeringen protektoratet och erkände E:s självständighet men förbehöll sig vissa rät tigheter, huvudsaki. i överensstämmelse med Milnerkommissionens förslag. E. som självständig monarki (från 1922). Sultan Fuad antog 18/3 1922 konungatitel som Fuad I. Det första förslaget till en ny författning, som framlades av den nye premiärministern Sarwat pascha, förkastades av England, men hans efterträdare Jahja Ibrahim lyckades 1B/4 1923 få en, ännu i huvudsak gällande, författning antagen. Därvid fick England rätt att genom militärbesättning av Suezkanalen skydda förbindelsen mellan imperiets olika delar och försvara E. mot främmande makter samt skyddsrätt över de europeiska intressena och med E. gemensamt herravälde över Sudan. De första allmänna valen gåvo till resultat en klar majoritet för Saghluls nationalistiska parti, wafdpartiet (se d. o.), och Saghlul blev ministerpresident jan. 1924. Då England trots dennes ansträngningar ej visade sig hågat att avstå från vare sig bevakningen av Suezkanalen el. sitt inflytande i Sudan, tog nationalisternas förbittring sig uttryck bl. a. i mordet på Sir Lee Sträck, som var militärbefälhavare (sirdar) i Sudan, 1B/n 1924. Kraftiga repressalier från Englands sida och de av England framställda kraven — bl. a. fordrades skadestånd och bestraffning av mördarna — kommo Saghlul, som ej ville foga sig däri, att avgå. Den nya ministären under Ziwar pascha var redo att uppfylla Englands krav men hade ej stöd i parlamentet, som upplöstes 2 gånger. Valen 1926 visade avgjord majoritet för wafdpartiet. Då Saghlul dock ej vågade bilda ministär, ställde sig Adly pascha s. å. i spetsen för en regering, hämtad ur olika partier, vilken efter fruktlösa underhandlingar i de gamla stridsfrågorna avgick 1927, varefter Sarwat pascha, själv liberal, bildade en regering med starka nationalistiska inslag. Vid konung Fuads och Sarwats besök i London sommaren 1927 skisserades samtalsvis med Chamberlain en allians mellan E. och England, vilken vann det engelska parlamentets gillande. I E. hade emellertid genom Saghluls död 23/8 s. å. den politiska situationen förändrats. Sammanhållningen mellan wafdpartiet, vars nye chef blev Nahas pascha, och liberalerna stärktes, och i samförstånd med Nahas anmälde Sarwat för Fuad, att regeringen vägrade diskutera det engelska förslaget, som dock var synnerligen moderat; det ställde bl. a. i utsikt, att efter 10 år de för bevakningen av Suezkanalen nödiga trupperna skulle kunna flyttas bort från E:s centrala delar, och England erbjöd sig att arbeta för E:s inträde i Nat. förb. och till detta hän-skjuta ev. tvister i vissa frågor. Samtidigt avgick Sarwat och efterträddes 18/3 1928 av — 45 — — 46 —