ELDSLÄNDARE En till allmänt bruk i Sverige under början av 1800-talet anbefalld släckningsvätska var F. J. von Akens (se Brandväsen, sp. 984). — I samband med vätskorna bör även kolsyra nämnas som ett gott släckningsmedel; dess användning är emellertid begränsad, på gr. av den låga temp. den åstadkommer vid utförseln ur erforderliga ledningar och strålrör samt giftgasens menliga inverkan vid inandning; släckningssystem med kolsyra finnes å en del fartyg. A. Hgm. Eldsländare. Under detta namn sammanfattas etnografiskt sett tre primitiva indianstammar, y a g a n på ömse sidor om Beaglekanalen, a 1 a k a 1 u f på västkustens öar och kring fjordarna där samt c h o n o i Chiles s. kustregioner till Golfo de Penas. Chono bilda en förmedlande länk mellan araukaner och eldsländare och räknas stundom till de förra. O n a (se d. o.) på den stora Eldslandsöns n. och ö. kust räknas kulturellt sett till pampasindi-anerna. E. färdas ständigt omkring på vattnet i sina farkoster, i vilka de ha eldar brinnande på jordbäddar. Magalhäes kallade därför området »Tierra de los fuegos» (»eldarnas land»). E. tillbringa sin mesta tid i båtarna. De livnära sig huvudsaki. med fiske och jakt på säl och utter, varjämte de insamla musslor, krabbor och en del vegetabilier; också landvilt, ss. guanaco, jagas. Yagans farkoster äro synnerligen primitiva och bestå av barkstycken, som hopsytts med fiskben och därpå tätats med kåda el. dyl. Alakaluf och chono ha plankbitar av tre sammansydda bräder {dal-cas). Allt husgeråd medföres i båtarna. Trots det stränga klimatet kläda sig e. blott i en kappa av skinn, varjämte kvinnorna bära ett litet skört. Vapnen äro harpuner och kastspjut. Snaror användas vid jakt. Båge och pilar voro urspr. ej kända, liksom ej heller slunga och bola (se d. o.), men ha här och var införts från ona. Pilspetsen göres numera ofta av europeiskt buteljglas. Spjutspetsarna voro urspr. av ben. Som verktyg användas prylar av ben och mejslar av musselskal. Korgflätning är känd, och förvaringskärl göras av bark el. skinn. Kvinnorna använda gaffelformiga redskap för att fånga skaldjur. Yagan känna ej nät el. krokar, men de andra stammarna ha krokar av ben. Hyddorna äro små och ytterst enkla, uppförda av kretsställda, sammanböjda grenar, vilka ofullständigt täckts med gräs, mossa el. bark. I en fördjupning tändes elden, och på marken lägges gräs som bädd. De sovande ligga under en gemensam fäll. E. göra icke som andra indianer eld genom trädrillning, utan med stycken av svavelkis, som slås mot varandra och avge gnistor. E:s materiella kul tur är ytterst torftig, och mot det hårda klimatet äro de illa skyddade. De äro emellertid mycket härdade och motståndskraftiga, men barnadödligheten är stor. De färdas omkring familjevis. Månggifte är vanligt, ty varje man behöver några kvinnor som roddare. Egentliga hövdingar finnas icke. Om e:s andliga kultur veta vi nu ganska mycket, tack vare missionärernas forskningar. Det har visat sig, att språket alls icke är fattigt. Yagans består t. ex. av 30,000 ord och är mycket formrikt. Märkliga äro e:s fester och riter i samband med ungdomens invigning vid pubertetens inträdande. De unga få under sträng uppsikt genomgå verkliga kurser, varvid de övas i olika sysselsättningar, undervisas om seder och bruk och erhålla moraliska föreskrifter. Vid de avslutande festligheterna uppföras ceremonier hos yagan, från vilka kvinnorna äro uteslutna, koncentrerade kring en särskild festhydda, kina, av spetstält-likt uppställda trästavar. Vid festerna smyckar man sig och målar sig symboliskt med ockra. Masker användas, vilka framställa andar, som i tur och ordning framropas av medicinmannen. Kvinnor och barn tro, att dessa andar äro verkliga. Medicinmännen ha stor makt och utbildas genom särskilda kurser, åtföljda av fester. E. tro på allehanda andar, vilka medicinmannen måste besvärja. Enl. e:s tro bege sig de dödas själar upp till stjärnorna, varifrån en ny själ nedsändes, när ett barn skall födas. Likbränning förekom förr, nu jordsättas de döda. Efter dödsfall firas en fest, varvid deltagarna äro målade och beväpnade samt uppföra låtsade strider. — Litt.: se E 1 d s 1 a n-d e t. G. B-r. Eldsopp, svampart, se R ö r s o p p. Eldspruta, ett vapen, med vilket en brinnande vätskestråle utsprutas. Det består av en vätskebehållare med brännbar olja (fotogen el. dyl.), en gasbehållare med tryckgas (vanl. kolsyra), som pressar ut vätskan, samt en slang med sprutmunstycke för strålens riktande. Vätskan antändes vid munstyckets mynning och utvecklar därefter en sådan hetta, att allt brännbart, som träffas av eldstrålen, snabbt förbrännes. Lätta e., som handhavas av 1 man, kunna verka på bortåt 25 m. avstånd, tunga e., betjänade av flera man, kunna nå till 60 å 100 m. E. förekom under världskriget 1914—18 och var urspr. ett för ställningskriget avsett närstridsvapen. Dess användbarhet i rörligt krig är omtvistad, dess hänförande till de inhumana stridsmedlen allmänt erkänt. II. Sbg Eldsprutande berg, se Vulkan. Eldstad, anordning för förbränning av bränsle. Olika bränslen fordra olika e.-konstruktioner. Styckformiga bränslen, ss. kol, koks etc., för — 255 — — 256 —