ELEFANTIASIS saknade emalj. Endast 2 kindtänder voro på var sida i under- och överkäken samtidigt i funktion. Stegedon tyckes icke ha utbrett sig utanför s. och ö. Asien samt Java, under det att elefantsläktet (se d. o.) erhöll en stor geografisk utbredning. H. W. Elefanti'asis, med., se Elephantiasis. Elefanti'ne, gammalegypt. Jebuf arab, al-Djazira, ö i Nilen i övre Egypten vid första katarakten, mitt emot Assuan, 1,8 km. lång, 0,5 km. bred, med palmskog och två byar, på gränsen till Nubien, till vilket det en gång hörde. E. är bekant genom två tempel, byggda av Amenhotep III och Thotmes III åt guden Chnum, förstörda 1822. 1905—06 gjorde tyskarna undersökningar här och utgrävde en stor del av staden och ett tempel, varvid bl. a. anträffades de viktiga Elefantinepapyrerna (se d. o.). [O. K.-P.] EIefanti'nepapyrerna, judiska papyrer funna 1905—06 på Elefantine (se d. o.). E. äro avfattade på en västarameisk dialekt, nära besläktad med bibelarameiskan, härröra från 5:e årh. f. Kr. och äro med undantag av Siloain-skriften (se d. o.) och några ostraka (se d. o.) de äldsta judiska texter, som finnas bevarade utanför G. T. E. äro av synnerligt intresse särsk. för religionshistorien, då de ge oss en levande bild av en judisk diasporaförsamling. Judarna voro ordnade som en militärkoloni under persisk överhöghet, men grundläggandet har ägt rum före Kambyses, möjl. redan under Psammetik II, vilken enl. Aristeasbrevet (se d. o.) använt judiska trupper i sin tjänst. Judarna hade ett ansenligt tempel med utvecklad offerkult. Deras dyrkan ägnades huvudsaki. nationalguden Jahu (Jahve), men vid hans sida nämnas Betel, gudinnan Anat m. fl. Synnerligen viktigt är, att dessa andra gudar ej äro egyptiska utan kananeiska, varför judarnas gudstro i Elefantine ej kan förklaras som en synkretism mellan egyptisk och israelitisk religion, utan i stället ger en värdefull bild av förexilisk, israelitisk gudsdyrkan. En av E. innehåller en förordning, given av Dareios II angående firandet av de osyrade brödens högtid, vilket är av stor betydelse för äkthetsfrå-gan av de arameiska urkunderna i Esras bok (se d. o.). Slutl. ha E. korrigerat äldre åsikter om tillkomsttiden för Achikarromanen, ett av de äldre proven på den orientaliska vishetsdiktningen med många paralleller även till G. T:s vishetslitteratur. — Litt: E. Meyer, »Der Papy-rusfund von Elephantine» (1912); A. Cowley, »Aramaic papyri» (1923). G. Bsm. Elefantlus, frukten hos Anaca'rdium- och S e me ca'rpus-ar ter (se d. o.). Elefantnäbbmöss, ett släkte insektätare, se Snabelmöss. Elefantorden. 1) Dansk riddarorden med sannolikt ursprung från Kristian I. Bragt i glömska vid reformationen, återupplivades den av Fredrik II och fick sina ännu gällande men ej i allo tillämpade statuter av Kristian V 1693. Insignier: kedja, bestående av omväxlande elefanter och torn av guld med däri hängande diamantprydd elefant av guld med en morian på ryggen; stjärna (silver), i vars mitt en röd cirkel belagd med kors (silver). Medlemsantalet uppgår f. n. till 81; alla utom 2 äro furstliga personer el. statschefer. Medl. bära titeln excellens, deras vapensköldar upphängas i Frederiksborgs slottskyrka. — Litt.: H. F. Grandjean, »De kongelige danske Ridderor-dener» (1903). — 2) Siamesisk orden, se Orden. N. L. R. Elefantsjuka, med., se Elephantiasis. Elefantsköldpadda, en på olika arter av jättesköldpadda (se d. o.) använd benämning, som eg. avser en bestämd art, Testu'do elepha'ntopus, vilken levde på s. delen av Albemarleön inom Galapagosarkipelagen. H. W. Elefantsläktet. Urspr. hänförde man de 2 nu levande arterna till samma släkte E'lephas, men numera avskiljer man den afrikanska elefanten ss. ett särsk. släkte, Lorodo'nta, med arten africa'na, under det att man för den indiska elefanten bibehållit det gamla släktnamnet Elephas med arten ma'ximus (i'ndicus). Dessa båda arter avvika så mycket från varandra, att de ej kunna föras till samma släkte. Den afrikanska elefanten har en kon-vex panna, mycket stora öron, endast läppfor-mig utvidgning i spetsen på snabeln och på kindtändernas tuggyta få, breda emaljlister. Framfötterna äro försedda med 4 och bakföt-terna med 3—4 hovar. Den indiska elefanten åter har konkav panna, medelstora öron, en fingerformig förlängning i spetsen på snabeln och på kindtändernas tuggyta ett större antal smalare emaljslyngor. Framfötterna ha 5 och bakfötterna 4 hovar. — Den afrikanska elefanten, som uppdelas i ett antal olika geografiska underarter, var urspr. utbredd över Afrikas hela skogs- och stäppområde s. om Sahara, men har under 1800-talet på gr. av en stark förföljelse för betarnas (elfenbenets) skull betydligt inskränkts, särsk. i s., och torde nu ej förekomma s. om Ngamisjön. Den når en betydande storlek och mäter från snabel-spetsen till svansspetsen en längd av o. 8 m. (snabeln från spetsen till hjässan 2,75 m. och svansen 1,3 m. lång). Höjden över manken utgör o. 3,14 m. Betarna nå vanl. en längd av 2—2,5 m. Deras vikt utgör i regel mellan 30— — 267 — — 268 —