ELEKTRISKA MASKINER uppvärmning. Då dessa strömmar gå i ett plan, som är vinkelrätt mot kraftlinjerna, kunna de på enkelt sätt begränsas, utan att kraftlinje-flödet förhindras. Detta sker på så sätt, att ankaret utföres av tunna plåtar (d y n a m o-plåt), vilka isoleras från varandra genom pappersmellanlägg. Ankarlindningarna utgöras av i regel med bomull isolerade koppartrådar el. -skenor, vilka förläggas i uti axelns längdriktning anordnade spår i ankaret. Kommu-tatorns lameller utföras av hårddragen koppar och isoleringen mellan dem i regel av glimmer. Borstarna, som förr ofta utfördes av kopparbleck el. metallduk, utgöras numera alltid av kolklotsar, som infästas i särskilda med fjäderanordningar försedda hållare (b o r s t h å 1-lare). Dessa äro medelst polbultarna fästa vid borstbryggan, som är rörlig, så att borstarna kunna förskjutas i rotationsrikt-ningen och det lämpligaste borstläget injuste-ras. Magnetställets ringformiga ok utföres i regel av gjutstål, under det att polkärnan utföres av smidesjärn och polskorna (ofta även polkärnan) liksom ankaret av dynamoplåt. I och med att växelström under början av 1890-talet allt mer och mer kom till användning för elektrisk arbetsöverföring, kom tillverkningen av elektriska maskiner, som förut inriktat sig nästan uteslutande på likströmsmaskiner, att omfatta även växelströmsmaskiner. Den enklaste typen av en växelströmsgenerator är den i det föregående omnämnda cylinder-induktorn, och principen för alstrandet av växelström framgår av beskrivningen av denna maskin. Under det att likströmsgeneratorer alltid utföras med stillastående magnetställ och roterande ankare, konstrueras växelströmsgene-ratorer i regel med stillastående ankare (s t a-t o r) och roterande magnetställ (r o t o r). Denna konstruktion medför den fördelen, att större utrymme kan beredas åt växelströmslindningen och att denna utan rörliga kontaktdelar kan sättas i direkt förbindelse med den yttre strömkretsen, vilket är av stor betydelse, särsk. när det är fråga om maskiner för hög spänning el. stor effekt. Fältlindningen matas med likström från en separat strömkälla, vilken ofta utgöres av en på generatorns axelända anordnad särskild likströmsgenerator (magnetiserings-maskin, mataremaskin), och strömmen överföres till den roterande lindningen genom två släpringar med borstar. I statorlindningen, som i princip anordnas på sätt, som framgår av fig. 9 och 10, induceras en spänning, som på gr. av att de olika lindningsparterna omväxlande passera nordpol och sydpol, ständigt växlar storlek och riktning. Spänningskurvan blir, ss. angives i fig. 11, en våglinje (sinus- kurva). Spänningens växling från I till I (se fig.), när en lindningspart passerar från en pol till nästa av samma polaritet, kallas en period. Periodtalet pr sek. v måste, om antalet poler är p och varvtalet pr min. är n, oberoende av belastningen, tydligen bli r = ~ X . Varvtalet hos en maskin med ett visst antal poler är alltså direkt proportionellt mot periodtalet, d. v. s. maskinen går synkront. Maskiner av detta slag kallas därför synkronmaskiner. Av fig. 9 framgår, att det i statorn finnes god plats att inlägga flera lindningar; om så sker, erhållas s. k. flerfasmaskiner. Om tre skilda statorlindningar anordnas på sådant sätt, att de äro förskjutna lika mycket i förhållande till varandra, erhållas i de tre lindningarna spänningar, som variera i enlighet med diagrammet i fig. 12. Spänningsvågorna äro förskjutna 120° i förhållande till varandra (en period 360°). Detta system, det s. k. trefassystemet, har blivit av synnerligen stor betydelse för växelströmsteknikens utveckling. Ss. framgår av diagrammet, är summan av spänningarna (och även strömmarna) i de tre faserna vid alla tillfällen = 0. Detta förhållande gör, att man för strömmen i den ena fasledningen kan använda de båda andra som åter-ledare. Lindningarnas ändpunkter kunna förbindas med varandra, och denna förbindning kan ske ant. enl. fig. 13 (stjärnkoppling) el. enl. fig. 14 (triangelkoppling). I båda fallen erfordras blott tre ledningar i den yttre strömkretsen. Vid stjärnkoppling blir maskinens klämspänning |/3 gånger fasspänningen, och vid triangelkoppling blir strömmen i var och en av de yttre ledningarna ('3 gånger strömmen i varje faslindning. — Till följd av induktiv belastning i den yttre strömkretsen (induktions-motorer, transformatorer) blir strömmen I hos en växelströmsgenerator, ävensom hos de yttre ledningarna, fasförskjuten i förhållande till spänningen E. Denna fasförskjutning, som betecknas med vinkeln q, , gör, att effekten hos ett växelströmssystem icke ss. vid likström är lika med produkten av spänning och ström E X L Vid växelström måste, för att effekten skall erhållas, produkten EX I multipliceras med en särskild faktor, effektfaktorn, vilken är lika med cosinus för fasförskjut-ningsvinkeln q>. Växelströmseffekten är sålunda lika med E X I X cos (p. Vid trefasmaskiner är effekten, om E och 1 beteckna spänning och ström i den yttre strömkretsen, = j/3 X E X I X cos (p . Vid rent induktions-fri belastning uppstår ingen fasförskjutning mellan ström och spänning. q> är då = 0 och — 305 — — 306 —