ELEKTROKEMI ström tack vare spänningar, uppkommande i samband med frivilligt förlöpande elektrokemiska omsättningar. I andra fall framkallas dylika förlopp, elektrolys, genom att spänning från en yttre strömkälla påtryckes elektroderna. Härvid måste i allm. en av de utfallande ämnena beroende sönder delningsspän-n i n g överskridas, för att processen skall komma till stånd. I första hand inträffa de reaktioner, som fordra lägsta sönderdelningsspänning. Sålunda erhållas vid elektrolys av natriumklo-rid i vattenlösning med användande av platinaelektroder vid katoden icke natrium utan väte, vilket utfälles av lägre spänning än natrium. I andra liknande fall kan dock vätgasutveck-lingen utebli på gr. av en viss överspänning. Det är sålunda möjligt att ur sura lösningar utfälla den starkt väteutdrivande metallen zink. Vid elektroanalys kan man tack vare olika sönderdelningsspänningar med stor noggrannhet från varandra skilja olika ämnen. Sålunda kan man ur en lösning av sil-vernitrat och blynitrat kvantitativt utskilja silvret. Motsvarande förhållanden göra sig gällande vid teknisk kopparraffinering. — Neddop-pas två lika platinaelektroder i utspädd svavelsyra, antaga båda samma potential. Anlägges mellan elektroderna tillräcklig spänning, inträffar elektrolys, varvid utfälles väte på katoden och syre på anoden. Brytes nu strömmen, kvarstår en viss spänning mellan elektroderna. Detta fenomen, som kallas polarisation, är beroende dels på adsorption av de utfällda gaserna på platinaelektroderna och dels på koncentrationsändringar i lösningen. Förbindas elektroderna med varandra, uppkommer en kortvarig elektrisk ström i motsatt riktning mot den ursprungliga. Liknande förhållanden inträffa, om två platinatrådar neddoppas i var sin lösning av ett reduktions-, resp, oxidations-medel och dessa lösningar förbindas med varandra genom ett diafragma el. dyl. En potentialdifferens uppstår då mellan stavarna. Som mått på ett ämnes reduktions- el. oxida-tionsförmåga brukar man ange dess reduktions- el. oxidationspotential. Då elektrolys inträffar under övervinnande av motspänning, sker en omvandling av elektrisk energi i kemisk energi, vilken senare magasineras hos de bildade produkterna. Vid de ss. energiuppsamlare använda elektriska ackumulatorerna har man uppnått i hög grad rever-sibla förhållanden. Då ackumulatorn laddas, framkallas genom elektrolys vissa kemiska förändringar hos dess plattformiga elektroder. Vid urladdningen återgå plattorna till sitt tidigare tillstånd, under det att anordningen verkar som ett galvaniskt element. Elektrolytiska förlopp ha stor betydelse vid metallers upplösning och korrosion. Neddoppas ett stycke ren zink i utspädd saltsyra, sker ingen el. helt obetydlig reaktion. Bringas däremot metallstycket i kontakt med en platina-tråd, som t. ex. lindas om detsamma, inträder genast en livlig reaktion under vätgasutveck-ling, varvid kan iakttagas, att gasbubblorna uppträda på platinatråden. Anordningen verkar som ett kortslutet galvaniskt element med elektroderna zink och platina. Vanlig handels-zink löses hastigt i syror. Man antager därför, att metallen i kontakt med ingående föroreningar bildar små s. k. 1 o k a 1 e 1 e m e n t, genom vilkas förmedling upplösningen sker. Liknande förlopp anses äga rum vid järns röstning. Anmärkningsvärt är, att om zink amalgameras med kvicksilver, metallens upplösning i syror kan fördröjas el. förhindras. Detta beror på vätgasens överspänning vid utfällning på kvicksilver. Vid konstruktion av maskindelar m. m., som komma i beröring med vätska, undviker man i allm. sådana metallkombinationer, som ge upphov till elektriska element. I många fall kan man å andra sidan skona t. ex. järn från anfrätning genom att bringa detsamma i kontakt med zink, då den senare i första hand upplöses. — Flera metaller (järn, aluminium) visa passivitet gent emot oxiderande syror m. m. Detta anses bero på, att metallen skyddas av ett tunt lager oxid el. dyl. Aluminium kan givas bestående passivitet genom att detsamma elektrolytiskt behandlas ss. anod i vissa lösningar. Den härvid använda anordningen genomsläpper elektrisk ström företrädesvis i en riktning, varför densamma även kan användas som likriktare för växelström.—Utom i vatten kunna elektrolytiska processer äga rum i ett flertal andra lösningsmedel, ss. formamid, metyl- och etylalkohol. Dissociationsgraden visar sig härvid vara större, ju högre dielektricitetskonstant (se Dielekt r i k u m) lösningsmedlet har. Vatten har hög dielektricitetskonstant och gynnar därför disso-ciationen. Åtskilliga ämnen (salter m. fl.) visa i smält tillstånd dissociation och leda då elektrisk ström under elektrolys. På denna omständighet grunda sig viktiga industrier. Aluminium, natrium, kalium m. fl. metaller framställas genom smältelektrolys. Då ett fast ämne befinner sig i kontakt med en vätska, vari ämnet icke löses, antager detsamma i allm. positiv el. negativ laddning i förhållande till vätskan. Placeras två elektroder, mellan vilka spänning råder, i en vätske-suspension av ett fast ämne, vandra de fasta partiklarna till den elektrod, vars laddning har motsatt tecken mot deras egen. Vid den andra — 377 — — 378 —