ELISABET politik. Ehuru personligen religiöst likgiltig och snarare dragen till katolicismen, vars praktfulla gudstjänst mera tilltalade henne än den enklare protestantiska, drevs hon av politiska skäl att gynna protestanterna. För katolikerna var hon näml. ss. Anna Boleyns dotter en bastard på tronen. Hon omgav sig med övertygade protestanter ss. rådgivare, främst bland dem William Cecil (se denne). Genom.uniformitets- och sup-rematiakten av 1559 blev den anglikanska kyrkan statskyrka i England; det var en egenartad blandning av den gamla och nya tron, som förband protestantiska dogmer med katolsk kyrkoordning. Högsta makten över kyrkan tillföll regenten, och brott mot kyrkolagarna straffades ss. förräderi mot staten. E:s övervägande fredliga regering medförde en stor uppblomst-ring av den eng. handeln och industrien. Man hade frigjort sig från beroendet av de nederländska ullväverierna och bearbetade numera råvaran i England. Den eng. handeln sökte sig nya avsättningsområden för industriprodukterna; rikets förutvarande isolering bröts härigenom. Handeln drevs av köpmansgillen med London ss. centrum; man öppnade förbindelser med Ryssland över Vita havet, drev handel på Medelhavet och påbörjade den eng. kolonisationen i främmande världsdelar genom Walter Raleighs (se denne) grundläggning av kolonien Virginia i Nordamerika. Regeringen understödde denna ekonomiska expansion genom att inskränka utlänningarnas privilegier i England; venetianarna fördrevos, och 1598 stängdes han-seaternas gamla faktori i London, Stahlhof. Välståndet steg hastigt i landet; i spetsen för den välmående befolkningen trädde en ny aristokrati, som blivit rik på försäljningen av kyrkans gods och som stod i nära förbindelse med de stora köpmännen i städerna. London blev nu Europas största stad med o. J4 mill. inv. Jämsides med den materiella nådde även den andliga kulturen under E. en rik blomstring; E:s tidsålder (the Elisabethan aera) bildar en viktig epok inom litteraturen (Shakespeare) och konsten. På E:s tid var England otvivelaktigt den svagaste av Europas större stater; med en befolkning av o. 5% mill. kom det långt efter de båda katolska huvudmakterna, Spanien och Frankrike. Av denna svaghet betingades E:s utrikespolitik; den fördes av henne med stor försiktighet och under ett skickligt utnyttjande av rivaliteten mellan Spanien och Frankrike. Hennes rådgivare Cecil sökte förmå henne till en kraftigare politik och att sätta sig i spetsen för protestanterna i kampen mot de katolska makterna, men E. höll sig klokt tillbaka. Under sin första tid upptogs hon av förhållandet till Skottland och Maria Stuart. Hon uppträdde därvid ss. beskyddare av den av henne avskydda skotska presbyterianismen i dess kamp mot den katolska drottningen. Då Maria Stuart 1568 måste fly till England, förmådde E:s rådgivare henne att låta fängsla flyktingen. Maria vållade E. stora besvärligheter genom sina intriger inom och utom England; slutl. öppnade man en process mot henne, och dömd till döden avrättades hon 1587. E. hade under tiden understött de upproriska Nederländerna mot Filip II av Spanien, och eng. kapare ss. Drake, Hawkins m. fl. lämnades fria händer och även understöd för sina plundringar av Spaniens handelsfartyg. Hon sände 1585 sin gunstling Leicester med en här till Nederländerna, men han uträttade ingenting och återvände 1587. E:s allt aggressivare uppträdande drev Filip II att i henne se sin huvudmotståndare bland de protestantiska makterna; Maria Stuarts avrättning framkallade en kris. Hon hade till sin arvinge utsett Filip, och denne utrustade en stor flotta (armadan, se d. o.), som 1588 anföll England. Det stort anlagda företaget misslyckades totalt genom den spanska flottans nederlag mot den eng. i Kanalen. E. gick sedermera själv över till angrepp på Spanien; hennes nye gunstling Essex plundrade 1596 Cadiz, och kaperierna mot den spanska kolonialhandeln fortsattes med ökad intensitet. E. var en egenartad karaktär, en underlig blandning av fasthet och obestämdhet. Självhärskare ut i fingerspetsarna liksom fadern, vilken hon i mycket sökte efterlikna, förstod hon att omgiva sig med dugliga rådgivare ss. Cecil och Walsingham, vilka utövade ett betydande inflytande. Hon omgav sig även med gunstlingar ss. den obetydlige Leicester och Essex, men dessa torde icke ha utövat något större politiskt inflytande. De tillfredsställde hennes fåfänga och benägenhet för koketteri (ett arv från modern) men icke mera. E. var en alltför kallt beräknande natur för att fastare binda sig. Detta visar sig även i hennes förhållande till de talrika furstliga friare, bl. a. Erik XIV av Sverige, som eftertraktade hennes hand. Det var ett invecklat spel, där bakom det naiva jollret låg en skarp beräkning och politiska motiv. En stor skådespelerska, hade hon mycket sinne för den teatraliska effekten och förstod utmärkt väl att göra sig populär bland sina undersåtar. Men jämsides med hennes stora regentegenskaper funnos andra drag hos E., som skugga bilden; hon hade nervösa anfall, var nyckfull och kunde ibland visa prov på iskall grymhet. Man har antagit en ärftlig belastning hos henne (från fadern), och visst är att hon företer ett patologiskt drag, om ock — 441 — — 442 —