ELSASSISKA VINER Mersen 870 kom det till det östfrankiska (tyska) riket, där det kom att tillhöra hertigdömet Schwaben. Splittrat i ett flertal territorier (grevskap, fria städer, stift och furstendömen), kom E. genom westfaliska freden 1648 och reunio-nerna (se d. o.) under Ludvig XIV till Frankrike. Efter den tyska segern i fransk-tyska kriget avträdde Frankrike 1871 E. till Tyskland. 1871—1918 förenat med Lothringen till det tyska rikslandet E.-Lothringen (se d. o.), kom E. genom fredsfördraget i Versailles 1919 åter till Frankrike. B. Elsassiska viner, lättare viner, av vilka de bästa komma från övre Elsass, t. ex. Thann, Reichenweier och Pfaffenheim. Vissa e. v. äro tokayerliknande. Från Nedre Elsass stamma lätta, vita bordsviner. Wk. E'lsass-Lo'thringen, fra. Alsace-Lorraine. Då det ur många synpunkter skulle varit olämpligt att införliva de av Frankrike genom freden i Frankfurt a. M. 10/5 1871 avträdda områdena (Elsass, se d. o., och delar av Lothringen, se d. o., sammanlagt o. 14,500 kvkm. med o. 1/4 mill. inv.) med någon av de till Tyska riket hörande delstaterna, skapade man av dem en riksomedelbar provins el. ett s. k. riksland (Beichsland). Ä rikets vägnar skulle kejsaren där utöva högsta makten med rikskanslern som närmaste man. Till en början hade kejsaren ett dominerande inflytande även på lagstiftningen, varför man talat om en »kejserlig diktatur» under åren 1871—73. En särskild Ober-präsident för E.-L. med säte i Strassburg skulle på ort och ställe ha överinseende över förvaltningen, och åt honom ägde rikskanslern rätt att överlämna (delegera) åtskilliga av sina befogenheter beträffande rikslandet, vilket också i stor utsträckning skedde. 1874 blev riksför-fattningen gällande i E.-L., varigenom det bl. a. fick rätt att välja representanter till tyska riksdagen. En egen representation erhöll det samtidigt i det s. k. Landesausschuss, först med blott rådgivande men sedan 1877 med lagstiftande myndighet i landsangelägenheter. Enl. fredsfördraget skulle inv. i E.-L. själva få välja (»optera») mellan franskt el. tyskt medborgarskap. I förra fallet hade de att avflytta till Frankrike före Vio 1872 (för somliga utsträckt till Vi o 1873) men fingo behålla sin fasta egendom i rikslandet. O. 150,000 förklarade sig vilja vara franska medborgare men överflyttade ej alla till Frankrike. De, som stannade kvar, kommo i en mycket skev ställning; de i Frankrike bosatta »optanterna», mestadels tillhörande de bildade folkskikten, underblåste den tyskfientliga stämningen i detta land. Även efter 1872 ägde en väldig utvandring rum västerut. Många undflydde den tyska värnplikten, som 1872 infördes i E.-L.; i allm. kan väl emigrationen betraktas som en protest mot den pågående germaniseringen av landet. I de utvandrades ställe kommo ung. lika många tyska immigranter, vilka ofta möttes av misstroende från de urspr. invånarnas sida. Under den om-dömesgille överpresident^n E. v. Möllers ledning lyckades den tyska förvaltningen i stort sett behärska situationen och åstadkomma lugnare stämning. Medan 1874 E.-L:s samtliga representanter i riksdagen demonstrerade genom att yrka på folkomröstning i E.-L. om anslutning till Tyskland el. Frankrike, valdes till riksdagen 1877 5 s. k. autonomister, vilkas mål var största möjliga självstyrelse för E.-L. inom rikets ram. Tillmötesgående mot detta krav var i viss mån inrättandet 1879 av ståt-hållarämbetet. Ståthållaren övertog rikskanslerns speciella befogenheter i E.-L. och hade endast kejsaren till överherre. Den förste ståthållaren, E. v. Manteuffel, sökte vinna de ledande kretsarna, särsk. det högre prästerskapet, för sin utjämningspolitik och var ganska undfallande gentemot dessa kretsar. Han efterträddes 1885 av C. v. Hohenlohe-Schillingsfürst, vilken visade prov på smidighet, parad med fasthet. När han 1894 blev rikskansler, efterträddes han av H. v. Hohenlohe-Langenburg och denne av K. v. Wedel (1907—14); båda visade ärlig vilja att tillmötesgå befolkningen. Landets hjälpkällor utnyttjades på ett helt annat sätt än förut, och det 1872 återupprättade tyska univ. i Strassburg blev ett centrum för germansk kultur. Men befolkningens flertal var trots sin tyska härstamning och sitt tyska modersmål ej vunnet för Tyskland. Det allm. läget var underkastat åtskilliga svängningar; när de nationalistiska strömningarna i fransk politik hade högflod, återverkade detta märkbart på förhållandena i E.-L. i form av ökad agitation från fransk sida och kraftigare motåtgärder av de tyska myndigheterna. Under senare delen av 1880-talet rådde sålunda stark spänning mellan Tyskland och Frankrike, och valen i E.-L. 1887 gingo i starkt tyskfientlig riktning; då stramade Bismarck åt tyglarna, ej utan allvarliga föreställningar från ståthållarens sida. Efter Bismarcks fall 1890 lättades trycket, och tiden från 1890 till sekelskiftet kännetecknades av relativt lugn. 1902 upphävdes den förhatliga »diktaturparagrafen», som givit ståthållaren befogenhet att i trängande fall tillgripa utomordentliga åtgärder för ordningens säkerställande. Man började i E.-L. ej längre känna sig som »2:a klassens tyskar», ss. slagordet lydde. Emellertid blev läget ett stycke in på det nya seklet åter ganska spänt, ej utan samband med uppflammandet av de nationalistiska — 475 — — 476 —