ENGLAND köparna skulle uteslutas ur överhuset och konungen välja rådgivare, som hade parlamentets förtroende, men han vägrade. Detta jämte ett uppror, som utbrutit på Irland, skärpte motsättningarna, och sedan Karl gjort ett misslyckat försök att häkta oppositionens ledare, bl. a. Pym och Hampden, framlade parlamentet på sommaren 1642 för honom sitt ultimatum, enl. vilket det självt, ej konungen, skulle blivit Englands suverän. Karl vägrade, och så utbröt inbördeskriget. I detta stodo episkopalkyrkäns anhängare på konungens sida, puritanerna på parlamentets. Då även största delen av adeln slöt sig till konungen, blev hans rytteri under Ruprecht av Pfalz överlägset parlamentets, och som detta var det på öppna fältet utslagsgivande vapenslaget, hade Karl i början övervikten, trots parlamentets större tillgångar på pengar och manskap. Framförallt genom Oliver C r o m-wells (se denne) organisationsarbete ändrades dock detta, och nederlagen vid Marston Moor och Naseby gjorde Karls sak hopplös. Han flydde då 1646 till skottarna men utlämnades av dem mot en penningsumma till eng. parlamentet. Förgäves sökte Karl utnyttja den allt starkare framträdande motsättningen mellan det presbyterianska parlamentet och dess independentiska här, förgäves vann han genom eftergifter skottarna för sig. De inföllo visserligen i E., men Crom-well slog dem i grund vid Preston (1648). Sedan därpå parlamentet av överste Pride rensats från för armén misshagliga medl., ställde »rumpparlamentet» konungen för en domstol, han dömdes till döden och avrättades (1649). Därefter avskaffades konungadöme och överhus, och E. förklarades för republik (coin-momoealth, 1649—60). Till att börja med sköttes styrelsen av ett av parlamentet valt statsråd. Karl II, som erkänts i Irland och Skottland, ansågs dock av många som den rättmätige härskaren. Men Cromwell kuvade irländarna och slog skottarna, varpå Karl flydde till utlandet och Irland och Skottland införlivades med E. 1652 utbröt krig mellan E. och Nederländerna, närmast föranlett av de senares vägran att erkänna E:s suveränitet över kringliggande hav, men eg. lika mycket framkallat av navigationsakten (se d. o.). Efter hårda strider blev E. segrare, varigenom Nederländernas övermakt till sjöss bröts (1654). Redan 1653 hade Cromwell gjort slut på rumpparlamentet och som arméns ledare och förtroendeman övertagit regeringen med titeln protektor. Hans styrelse hade många förtjäns ter, men folkets flertal ogillade den, och den uppfattades som ett rent sabelvälde, som ingav engelsmännen en djup och varaktig misstro mot varje slags stående armé. Cromwells framgångsrika yttre politik — förvärvet av Jamaica och Dunkerque och höjandet av E:j anseende i Europa — kunde ej försona folket med hans välde, särsk. som skatterna voro tunga och finanserna dåliga. När Cromwell 1658 dog, var också republikens tid snart ute. Richard Cromwell efterträdde visserligen sin fader men avgick 1659. Rumpparlamentet sammanträdde då åter men upplöstes 1660 av Monk, varpå ett nytt parlament valdes. Detta erkände på vissa villkor Karl II som konung, i maj s. å. återvände han, och därmed var »restaurationen» fullbordad. De villkor, på vilka Karl II (1660—85) erkändes som konung, inneburo i stort sett ett återställande av tillståndet före den stora revolutionen, således jämvikt mellan konung och parlament men episkopalkyrkäns ensamvälde. Realunionen med Skottland och Irland upplöstes. Som reaktion mot puritanismen utbredde sig njutningslystnad och sedeslöshet, framförallt vid hovet och i de härskande klasserna, varvid konungen gick i spetsen. För att få pengar sålde han Dunkerque till Frankrike. Handels- och kolonialtvister ledde 1665 till krig med Nederländerna. Genom freden i Breda 1667 avträdde E. Surinam men erhöll Nya Nederland och Nya Sverige (se d. o.). Samtidigt störtades den dittillsvarande ledaren av E:s politik, Lord Clarendon, och Karl tog själv ledningen men kom snart i motsättning till parlamentet. Trippelalliansen (se d. o.) gillades visserligen av detta, men förbundet med Frankrike i Dover 1670 och det krig mot Nederländerna, som blev en följd därav, ogillades, då Frankrike nu som han-delsrival var lika farligt. Karl måste böja sig. Hans försök att i förlitan på Ludvig XIV:s i hemliga artiklar Utlovade hjälp förbereda katolicismens seger i E. genom en indulgens-förklaring ledde blott (1673) till Teslakten (se d. o.), och 1674 slöts fred med Nederländerna. Oppositionen fortsatte dock. 1679 måste Karl godkänna Habeascorpus-akten (se d. o.), och därpå försökte oppositionen utestänga Karls katolske bror Jakob från tronföljden. Detta medförde dock en reaktion, tories (se d. o.) slöto sig till konungen, som med deras hjälp kväste whigs (se d. o.) och återställde sin makt. Jakob II (1685—88) besteg därpå tronen och kuvade utan svårighet men med stor grymhet ett försök att göra hertigen av Mon-mouth (se denne) till konung. Hans strävan — 649 — — 650 —