EYVIND SKÅLDASPILLIR in i landet. Vid E. ligger staden Akureyri (3,348 inv., 1928). O. P. Eylau [älTåu], tyska städer, se Deutsch-E y 1 a u och P r e u s sisc h-E y 1 a u. Eyrbyggjasaga [äi'-], d. v. s. sagan om inbyggarna på Eyrr, en gård på Snæfellsnes, v. Island, är en av de större och bättre isländska släktsagorna, utmärkt genom sin språkliga framställning och bl. a., också för sina rikhaltiga och viktiga uppgifter av kulturhistorisk art, i sht från det hednisk-religiösa livets områden; den åtnjuter även ett gott anseende för trovärdighet. Sagan börjar vid liden för Islands första bebyggelse men behandlar huvudsaki. händelser från senare hälften av 900-talet och början av 1000-talet. Dess egentliga huvudperson är Snorre gode (d. 1031; se denne). I sin nuv. form är den sannolikt ej äldre än o. 1250. Utg. av G. Vigfusson 1864, av H. Ge-ring 1897 (»Altnordische Saga-Bibliothek», 6), samt övers, på danska av N. M. Petersen i »Historiske Fortællinger», 3 (4 Udg. 1925). E.H. Eyre [ä'a], Edward J o h n, engelska forskningsresande och koloniman (1815—1901), vistades 1833—45 i Australien och genomreste i syfte att från s. till n. korsa kontinenten 1839 —41 Sydaustralien, varunder han upptäckte Torrenssjön och den efter E. uppkallade E.-sjön; då E. ej kunde nå längre, företog han en strapatsrik färd längs sydkusten till Albany. E. utgav »Journal of expeditions of discovery into central Australia» (2 bd, 1845), blev 1846 guvernör på Nya Zeeland (vice), 1852 på S:t Vincent, 1861 på Jamaica, där han 1865 kuvade ett negeruppror med sådan stränghet, all man i England tvang honom alt ta avsked. C. V. J. Eyresjön [ä'a-], saltsjö i n. ö. Sydaustralien, 12 m. u. h. E., som ligger inom Australiens nederbördsfatligaste område, är vid torr väderlek närmast en saltöken, som t. o. m. kan överfaras med kameler men som efter regn förvandlas till sumpmark. I E. mynna flera, endast vid regntid vattenförande floder: Eyre, Diamanlina, Cooper. E. har uppkallats efter E. J. Eyre (se denne). J. C. Eyskegger [äi'-], norskt parti, bestående av anhängare till Magnus Erlingssons son Sigurd och lett av hans fränder, ss. Hallkel Jonsson och Sigurd Jarlsson. Urspr. hade E. sitt tillhåll på Orkneyöarna, satte sig därpå fast i Viken och sedermera i Bergen och förde 1193 —94 kampen mot Sverre Sigurdsson (se denne). I slaget vid Florevåg 1194 ledo E. ett avgörande nederlag och förlorade nästan alla sina ledare. H. Bg. Eysoldt [aTzåll], Gertrud, tysk skådespe — 1165 — lerska (f. 1870), var från 1889 anställd bl. a. i Meiningen, München och Stuttgart, spelade från 1899 i Berlin, var från 1901 anställd vid Deulsches Thealer där och deltog i dess gästspel i Stockholm 1917. Senare har hon mest ägnat sig åt enskilda gästspel. E. är en av den moderna tyska teaterns djärvaste och originellaste personligheter, på samma gång reflekterad och inspirerad i sin framställning, som är starkt sensuellt betonad och särsk. i teckningen av erotisk abnormitet når högt i sin skrämmande realism. Bland E:s roller märkas Puck i »En midsommarnattsdröm», Elektra (Hofmannsthal), Nora i »Ett dockhem», Fröken Julie, Salome och Lulu i »Erdgeist». G. K-g. Eystein [äi'-], norska konungar, se östen. Eysteinn Äsgrimsson [äi'stäin], isländsk andlig skald (d. 1361), förf, till kvädet »Lilja». Enl. uppgift skall han ha varit augustinmunk. Kvädet, som i sina syndabekännelser bär prägeln av upplevelse, vittnar om en storslagen kraftnatur, som med medeltidens hela glöd för jungfru Maria, kallad Lilja, förenar ett överlägset mästerskap i den svåra skaldetekniken. E. framkallar syner av Adam och Eva i lustgården, Jesu födelse, yttersta domen m. m., vilka i sin klassiska åskådlighet påminna om Dante. Också åtnjöt hans långa kväde — det består av jämnt 100 strofer i drottkvätt (se d. o.) — en folkkärhet som intet annat ända till långt efter reformationen och är i vår tid spritt i en folkuppl. på Island. Det är förträffligt övers, till sv. av Axel Åkerblom (»Lilja, den nordiska medeltidens förnämsta religiösa dikt», 1916). 1. Lqt. Eystrasalt [äi'-], »österhavet», isländskt namn på Östersjön. Eyvind Skåldaspillir [äi'-], en av Norges fornskalder (o. 910—990), var son av Finn den skelögde och härstammade på mödernet från Harald Hårfagre. Hans bästa, kända dikt är »Håkonarmål», där han besjunger sin varmt beundrade och älskade herres, konung Hakon den godes, sista kamp, hans död (961) och ankomst till Valhall. I fråga om plan och versmått (blandning av mdlahåttr och Ijodahättr) har »Eirfksmål» tjänat som mönster, men dikten äger f. ö. betydande självständigt poetisk värde. Mycket svagare är den blott i brottstycken bevarade »Håleygjatal», en trogen efterbildning av »Ynglingatal», författad till Ladejarlen Hakon den mäktiges (d. 995) ära. Skalden uppräknar här jarlens förfäder och nämner deras dödssätt och gravplatser. Möjl. har dikten tillkommit på E:s ålderdom, vilket skulle kunna förklara dess brister. Åtskilliga lausavisor i drottkvätt finnas bevarade. Slutl. — 1166 —