Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Falkenhayn, Erich von - Falkenstein - Falkgamar - Falkirk - Falkjakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FALKENSTEIN
1900. 77 1913—z0/i 1915 beklädde F. posten
ss. krigsminister men förordnades redan i
sept. 1914 att under v. Moltkes sjukdom
jämväl bestrida befattningen ss. generalstabschef.
I jan. 1915 blev han
ord. generalstabschef
och skapade sig
genom framgångarna
vid Gorlice-Tarnow i
maj s. å.,
sommaroffensiven mot
Ryssland och det serbiska
fälttågets lyckliga
genomförande en stark
ställning.
Verdunof-fensivens misslyckande 1916 i förening
med de alltmera
framträdande meningsskiljaktigheterna
mellan honom och överbefälhavaren på
ostfronten, Hindenburg, föranledde emellertid
hans avgång från generalstabschefsposten i
aug. s. å., och i sept. utnämndes F. till chef
för den mot Rumänien avsedda, nyuppsatta
9:e armén. Med utmärkelse slutförde F. i
förening med v. Mackensen detta fälttåg och
förordnades därefter i juli 1917 till befälhavare
för den tyska armégruppen i asiatiska
Turkiet. Därifrån förflyttades han 1918 ss. chef
för 10:e armén i Litauen. F. har utg. ”Die
oberste Heeresleitung 1914—16 in ihren
wich-tigsten Entschliessungen” (1920) och ”Der
Feldzug der 9. Armee gegen die Rumänen und
Russen 1916/17” (1921). — Litt: H. v. Zwehl,
”E. v. F., General der Infanterie” (1926). E.Bz.
FaTkenstein [-ftaln], fordom tyskt grevskap
i bajerska Pfalz. — Genom gifte erhöll greve
Axel Lewenhaupt (1554—1619) 1579 F., vilket
senare genom kejserlig dom 1628 formligen
tillerkändes sonen, greve Johan Casimir L.
(1583—1634), som jämte manliga avkomlingar
förlänades titeln greve till F. Den sistnämndes
sonson, greve Gustaf Otto L. (1690—1762),
överlämnade 1724 mot en årl. livränta sina
rättigheter i F. till dåv. hertigen av Lothringen
Frans Stefan, sedermera kejsar Frans I av
Österrike. 1749 avstod greve Nils Julius L.
(1708—76), syssling till ovannämnde Gustaf
Otto L., för sig och en broder Casimir till
kejsaren mot 12,000 rhenska gulden deras anspråk
på F. Wienkongressen 1814 införlivade F. med
det bajerska statsområdet. Th.
Falkgamar, se Gamfalkar.
Falkirk [fäTkäk], stad i grevskapet Stirling,
Skottland, på s. sidan om Forth-Clydekanalen;
33,308 inv. (1921). F:s omgivningar äro rika
på järn och kol. Stor tillverkning av
strålkastare; bryggerier. Handel med boskap. — Vid
F. segrade 1746 pretendenten Karl Edvard
Stuart över en engelsk här. S.
Falkjakt. Vid f. äro jägarna till häst, och
falkeneraren, falkvårdaren, medför den
dresserade, med en tofsprydd läderhuva
försedda falken, sittande på hans behandskade
hand. När t.ex. en fågel uppstötts, befrias
falken från huvan och släppes. Falken stiger upp
i luften och slår på den flyende fågeln, medan
jägarna i sporrsträck skynda efter för att följa
jakten och bemäktiga sig det av falken slagna
bytet. För f. fordras en jämn, skoglös terräng.
Utom de större falkarterna dresseras för f.
även ett flertal andra rovfåglar, ss. sparv- och
duvhök samt kungsörn. Föremål för denna
jakt äro utom fåglar av olika slag, ss. tranor,
hägrar, gäss, änder och diverse hönsfåglar,
även fyrfota vilt, t. ex. hare, antilop, räv och
t. o. m. varg. För de större djuren användas
endast örnar. — F. har mycket gamla anor.
Den torde ha uppstått i det inre av Asien och
synes där ha utgjort en omtyckt sport redan
flera årtusenden före vår tideräkning. Under
medeltiden och långt in på nyare tiden
ägnade sig konungar och stormän i Europa med
iver åt f., och ej ens damerna drogo sig för
att deltaga i den på gr. av de vilda ritterna
rätt riskabla jakten, överfalkmästaren vid ho-
Hertig Konradin av Hohenstaufen på falkjakt.
Handskrift. 1300-talet.
— 7 —
— 8 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
